Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
SELMA LAGERLÖF.
med till kyrkogården, måste gå med i
likföljet, gå där och veta, att alla, som
gå där, tro, att liket skulle föras till
den stora Sanderska grafven. Hon
tänker, att hon skall digna under all
undran och förvåning, som skall vända
sig mot henne, då han, som går med
prestafven i spetsen af processionen,
leder den fram till en obemärkt grafplats.
Det skall gå ett förundrans sorl från led
till led, fastän det är ett liktåg. Hvarför
fick ej barnet ligga i den Sanderska
grafven? Man skall påminna sig de ovissa,
obestämda rykten, som en gång varit i
svang om henne. Det måtte vara
någon grund för de där historierna, skall
man säga. Innan liktåget kommer åter
från kyrkogården, skall hon vara dömd
och förlorad.
Det enda, som kan hjälpa henne, är
att vara med själf. Hon skall gå där
med ett lugnt ansikte, se ut som om
allt vore riktigt. Kanske de dä skola
tro, hvad hon säger för att söka förklara
saken.
Mannen reser också med till kyrkan.
Han har ombestyrt allt, bjudit
begraf-ningsgäster, beställt kista och bestämt,
hvilka som skola bära. Han är nöjd
och god, sedan han drifvit igenom sin
vilja.
Det är söndag, gudstjänsten är slut,
och liktåget ställer upp sig utanför
sockenstugan Bärarna lägga de hvita
bärdukarna öfver axlarna, alla
ståndpersoner i Lerum gå med i processionen och
en stor del af kyrkfolket.
Hon tänker, att nu ställa de upp sig
för att följa en förbrytare till afrättsplatsen.
Så de skola se på henne, då de
komma tillbaka. Hon har kommit dit för
att hon skulle kunna förbereda dem, men
hon har ej fått ett ord öfver läpparna.
Hon kan ej tala lungt och sansadt. Hvad
hon skulle kunna göra vore att jämra
sig våldsamt och högt, så att det hör-
des öfver hela kyrkplatsen. Hon törs
ej röra läpparna, för att ej detta skri
skall bryta fram öfver dem.
Klockorna börja röra sig uppe i
tornet, och människorna sätta sig i gäng.
Och nu komma de in i det, utan all
förberedelse! Hvarför har hon ej kunnat
tala? Hon gör våld på sig för att ej ropa
åt dem, att de ej skola gä till
kyrkogården med den döde. En död är ju
ingenting. Hvarför skall hon fördärfvas
för en död? De kunde ju lägga den döde
hvar de ville, endast ej på kyrkogården.
Hon har förvirrade tankar om att hon
skulle skrämma dem bort från
kyrkogården. Den är farlig. Den är full af
pestsmitta. Man har sett vargspår där. Hon
ville skrämma dem, som man skrämmer
barn.
Hon vet ej, hvar barnets graf är gräfd.
Hon får veta det tids nog, tänker hon.
Då nu tåget skrider in på kyrkogården,
ser hon fram öfver snöfältet för att
upptäcka en nyuppkastad graf. Men hon
ser ej väg och ej graf. Därute är
ingenting annat än en oröjd snömark.
Och tåget går upp till bårhuset. Så
många, som kunna, tränga sig in där,
och därinne sker jordfästningen. Det
blir ej fråga om att välja mellan graf
och graf. Ingen kan veta, att den lille,
som nu inviges till den sista hvilan,
aldrig skall blifva nedmyllad i
familje-grafven.
Hade hon kommit ihåg detta, hade
hon ej glömt allt för sin fasas skull, så
hade hon ej behöft vara rädd ett
ögonblick.
»Till våren», tänker hon, »då kistan
blir nedmyllad, är väl knappast någon
annan än dödgräfvaren tillstädes. Ingen
kommer att tro annat än att barnet
ligger i Sanderska grafven.» Och hon
förstår, att hon är räddad.
Hon bryter samman i häftig gråt.
Människor se medlidsamt på henne. »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
