Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafskriften.
261
är för förfärligt hvad hon sörjer», säga
de. Men hon vet bäst själf, att hon
gråter sådana tårar som den, hvilken
undkommit ur nöd och lifsfara.
Ett par dagar efter begrafningen
sitter hon vid skymningen på sin vanliga
plats i matsalen. Medan mörkret faller
på, ertappar hon sig med att hon sitter
och väntar och längtar. Hon sitter och
lyssnar efter barnet. Nu är ju den tiden,
då det brukar komma in och leka. Skall
det ej komma i dag? Så far hon upp
och tänker. »Det är ju dödt, det är ju
dödt.»
Nästa dag sitter hon åter och
längtar i skymningen, men så småningom
blir denna längtan mäktigare. Den
breder ut sig, såsom ljuset gör under våren,
till dess den till sist regerar öfver alla
dagens och nattens timmar.
Det är ju nästan gifvet, att ett sådant
barn som hennes skall få mera kärlek
som dödt än som lefvande. Modern har
under hela dess lif ej tänkt på annat än
att vinna tillbaka mannen. Och för
honom kunde ju ej barnet vara behagligt.
Det måste hållas undan. Det fick ofta
känna, att det var till besvär.
Hustrun, som varit svekfull i sina
plikter, har velat visa mannen, att hon
ändock är något. Hon arbetade
ständigt i kök och vätkammare. Hvad kunde
det finnas för plats för den lille gossen
midt uppe i allt detta?
Och nu efteråt påminner hon sig, hur
hans ögon brukade be och tigga. Om
kvällarna ville han, att hon skulle sitta
bredvid hans säng. Han sade, att han
var mörkrädd, men nu tänker hon, att det
kanske ej varit sannt. Han har sagt så,
därför att hon skulle stanna hos honom.
Hon kommer ihåg, hur han låg och
arbetade för att ej somna. Nu förstår hon,
att han höll sig vaken för att få ligga
länge och känna hennes hand i sin.
Han har varit en listig fyr, så liten
han varit. Han har brukat allt sitt
förstånd för att få litet med af hennes kärlek.
Det är förvånande, att barn kunna
älska så. Hon förstod det aldrig förr,
medan han lefde.
Egentligen är det nu först, hon börjar
älska barnet. Nu först är det, hon
känner sig tjusad af dess skönhet. Hon
kan sitta och drömma öfver dess stora,
hemlighetsfulla ögon. Det har aldrig
varit ett rosigt och rundkindadt barn, det
var spädt och fint. Men det var
underbart vackert.
Det står för henne som något
underbart härligt, härligare för hvar dag som
går. Barn måtte ju vara det yppersta
jorden bär. Tänk bara, att det finnes
små varelser, som sträcka ut handen mot
hvar man och tro alla om godt, som
ej fråga efter, om ett ansikte är fult eller
vackert, utan kyssa lika gärna det ena
som det andra, som kunna älska
gammal och ung, rik och fattig. Och i alla
fall äro de verkliga små människor.
Hon kommer för hvarje dag barnet
allt närmare och närmare. Hon önskar
nog, att det lefde, men hon undrar, om
hon då någonsin kommit det så nära
som nu.
Stundom är hon i förtviflan öfver att
hon ej gjorde gossen lyckligare, medan
han lefde. Han togs väl bort ifrån mig
för den skull, tänker hon. Men det är
sällan, hon sörjer på det sättet.
Hon har varit rädd för sorg fordom,
men hon finner nu, att sorg ej är hvad
hon tänkt sig. Sorg är ju att lefva om
och om igen i ett förgånget. Sorg är att
lefva sig in i gossens hela väsen, att nu
ändtligen förstå honom. Denna sorg gör
henne mycket rik.
Hvad hon nu mest fruktar är att
tiden skall föra bort honom från henne.
Hon har intet porträtt af honom, kanske
hans drag skola utplånas ur hennes
minne. Hon sitter hvar dag och pröfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
