Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - »Själfhäfdelse» och altruism. Några reflexioner af Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
GURLI LINDER.
delseprincipen, och detta drifver dem
mången gång till att onödigtvis
framhäfva sitt personlighetskraf på ett
hjärtlöst och brutalt sätt.
Det finnes »själfhäfdare» som af en
dylik skuggrädsla drifvas till att kasta
all skuldkänsla öfver bord och på så
sätt ge ett dråpslag just åt den princip
de med all makt vilja främja. Ty det
finnes en skuldkänsla som aldrig får
kastas öfver bord, den som Ibsen låter
Rebecka i Rosmersholm beteckna med de
kräfvande orden: »Hvad jeg forbrudt,
det bör det sig, at jeg soner». Från
följderna af de handlingar, som jag i
frivillighet begår, kan ingen själfhäfdelse i
världen lösa mig. Undan hänsynen för den
verklighet, de. f akta, som jag genom mina
egna handlingar skapar, kan intet
personlighetskraf ge mig rättighet att fly,
äfven om denna verklighet är aldrig så
vidrig för min utveckling. Jag har rätt
att söka göra dessa fakta så oskadliga
som möjligt; men jag kan aldrig få rätt
att kasta den skuldkänsla öfver bord, som
tar sig uttryck i plikten att bära mina
egna handlingars följder. I ett hittills
kanske oöfverträffadt arbete på detta
område, Stuart Mills Friheten, heter det
bl. a.: »När en person antingen genom
ett uttryckligt löfte eller genom sina
handlingar har uppmuntrat en annan
att förlita sig på att han allt
framgent skall handla på ett visst sätt, att
på denna förutsättning bygga
förhoppningar och beräkningar och därefter
utstaka någon del af sin lefnadsplan, så
uppstår å den förres sida en följd af
moraliska förpliktelser mot denne andre
person, hvilken väl möjligen måste gifva
vika för högre plikter, men ingalunda
kmina lämnas utan afseende.*
Så ha vi en hel flock s. k.
själfhäfdare, för hvilka det ej må förundra oss
* Kursiv, af G. L.
att folk beder: »Från deras raseri
bevara oss milde Herre Gud.» Dessa skulle
jag vilja kalla den sanna själfhäfdelsens
tattarfölje. Det är de människor, som,
när de, liksom Per Gynt, ej kunna »ana
Mesters mening», mot andra och sig
själfva begå det stora brottet att skapa
och häfda falska personlighetskraf och
därigenom tro sig .vinna en sann och
frigjord individualitet — alla dessa, som tro,
att de kunna utifrån taga sitt väsens
innersta kärna. — Till denna kategori kunna
också på sätt och vis räknas den mängd
individer, som i jublande toner sjunga
själfhäfdelsens lof, men som, när de i
verkliga lifvet träffa en människa, som i alla
förhållanden möter »med Mesters mening
till Udhængsskilt», vända ryggen till och
säga: »Jag känner icke den mannen».
Dessa jubla t. ex. nu Henrik Ibsens lof;
men ifall de varit i tillfälle att yttra ett
omdöme om hans personlighetskamp, när
han och hans familj knappast ägde bröd
för dagen, så skulle de förvisso ha
utpekat honom som en samvetslös
familjefader. Han ägde ju möjlighet att inom
det hedervärda apotekaryrket söka en
god bärgning och valde ändå att gå en
väg, på hvilken han blef — sin tids störste
skald! Och möta de en syster till
Solveig, som lämnar far, mor, syster, släkt,
vänner, samhälle —- allt för att lefva i
skogarna med en Per Gynt, så vilja de
nog ej med ett finger vidröra den
kvinnan. En Brand skulle de otvifvelaktigt
förklara konradsbergsmässig, och Agnes,
som bryter sitt ord till Einar för att i
samma ögonblick följa en främmande
man på en lifsfarlig färd, skulle ej kunna
passas in i deras mått på normala
människor, — Hur mycket drägligare skulle
ej den mänskliga sammanlefnaden blifva,
om ej så mången lade sitt eget mått på
sina medmänniskor och bedömde deras
värde efter, hur de passa in just under
det måttet. »När», säger Stuart Mill, »all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
