Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karolinerna. Andra delen. Några synpunkter af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
HJALMAR SÖDERBERG.
tvingar oss att nästan glömma vår Fryxell
och följa honom i hans dyrkan. En större
seger har sällan en diktare vunnit.
Det första, som drog honom till ämnet,
var väl sagoskimret kring det karolinska
äfventyret. Berättelsen »Femtio år efteråt»
(i första delen), som redan för flere år
sedan stod tryckt i en julkalender, torde vara
ett minne från denna den första, ännu
dunkla konceptionens tid. Men det är
redan länge sedan. Diktaren utvecklades och
förvandlades med åren, och med honom
förvandlades i hans själ det stoff han gjort
till sitt; förvandlades, fördjupades, växte.
Äfventyrsbragdernas muntert vilda
janit-scharmusik harmonierade icke längre
alldeles så som förr med den melodi, som allt
djupare och mörkare i klangen steg upp ur
den innersta grunden i hans väsen. Det
var nu undergångens storhet, som frestade
honom öfver allt annat. Det är sannt, han
hade redan besjungit den en gång, då han
diktade om Sardanapals bål; men hvad
var Sardanapal för honom, och för oss? En
drömgestalt; och hans öde en saga, hvars
hemskhet fängslade och roade men aldrig
grep. Det var den stora tragiska gesten,
men det var icke tragik. Väl kan det vara
sant, att den historiske Karl XII för oss i
grunden är lika mycket Hekuba som
någonsin Sardanapal; men hur helt annorlunda
har icke diktaren lefvat sig in och
samman med honom! Det är just gåtan: att
han har kunnat göra det. Han har kunnat
det, tror jag, emedan denne kung
Gudsfrestare, hvars hela håg af en underlig och
dold driffjäder var riktad mot det omöjliga,
och som i nio år frestade Gud med lycka
och i nio med olycka, för honom har blifvit
till en bild och en symbol af just det
nederlagets skygga och inbundna patos, till
hvilket han, den ständigt segrande, den af bifall
kringjublade, sedan någon tid känner sig
dragen med hela styrkan af sin känsla och
sin fantasi. Ty Verner von Heidenstam
är en af dem, hvilka icke åtrå något i
världen så högt som det att blifva ärad
ibland människorna, och som dock icke
hinna känna lagern flätas kring sin tinning,
förrän de redan afundas den förbisedde,
den missförstådde, den utskrattade hans
törnekrans och den glömde det hviskande
gräset på hans graf. Han är den Abel, om
hvilken bibeln glömt att berätta: han, som
såg röken från sin offerflamma i en rak
blå pelare stiga mot höjden till Herrens
välbehag, och som samtidigt med en
underlig, förstulen längtan såg bort mot den
plats längre ned, där Kain, redan från
födseln misströstande om bönhörelse, såg
röken från sin offereld slå mot jorden.
Nederlagets hjälte — som sådan är det
han har sett Karl XII, och som sådan har
han skänkt honom åt oss, skänkt honom
på en gång som en stor och skrämmande
symbol och som en liten, arm och
vilsegången människa, hvars öde fräter på vår
själ med ett så sällsamt naggande svårmod,
som endast få bland världslitteraturens
tragiska gestalter kunna ingifva. Ty hur
sanna de ord än må vara, som författaren
efter Poltava lägger i Lewenhaupts mun:
»Kransen, som han flätade åt sig själf, gled
i stället ned på hans folk» — så
underbart är likväl till sin verkan det trolleri
med skuggor och dagrar diktaren här
bedrifvit, att trots allt hela den tragiska
sympatien som i en brännpunkt samlas i den
späda hjälteskepnad, som med sinnesron
hos ett lekande barn drog öfver sitt
hufvud ansvaret för det djupaste elände, i
hvilket någonsin ett folk varit sänkt. I denna
stämning af tragisk sympati kristalliserar sig
också allt det bästa vi kunna känna för
Karolinernas kung, och helt säkert är det
också till detta intryck författaren
väsentligast har syftat. Endast på några få
ställen har han frestat det mer än djärfva
försöket att med svart på hvitt formulera
de grunder, på hvilka vi böra ära och
vörda Karl XII:s minne. Jag kan icke finna,
att det har lyckats honom — det vore
också mer än mänskligt. Sålunda heter det
på ett ställe, att »han gjorde de svenskes
fattigdom ärad inför världen». Är icke
uttrycket något dunkelt? Heidenstam skref
en gång för längesedan om en grekisk
herde, som stal en tupp från en präst, att
sådant
. . . >kan vara lustigt nog ibland,
men aldrig är det rätt.»
Att i nio år lefva först på kredit hos
turken, sedan på falskmyntning och på alla
de former af plundring, som Görtzens
uppfinningsrika hufvud kunde tänka ut, kan
måhända också vara lustigt nog; det kan
till och med någon gång vara nödvändigt
och därför ursäktligt, ty jag tänker mig
ingalunda historiens moral som identisk
med strafflagens; men det torde endast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
