Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karolinerna. Andra delen. Några synpunkter af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAROLINERNA. 277
ytterst sällsynta undantagsfall kunna
betecknas som det rätta sättet att göra sin egen
och sitt folks fattigdom ärad inför världen.
— Och i »En hjältes likfärd» finner man
dessa ord: »Ser ni, kamrater, ibland lägga
vi en människa på den ena vågskålen och
all vår klokenskap på den andra, men ändå
märka vi att vågen står lika stilla. Vet ni
hvad det betyder: Det betyder, att hos
den människan finns en droppe af den eviga
rättfärdigheten ...» Detta är vackert sagdt
men heller icke mera. Tanken, som ligger
under, är väl den kända hypotesen, att det
var en omutlig rättfärdighetskänsla som
bestämde Karl XII i hans ståndaktighet att
icke sluta fred. Så trodde han också själf,
det har aldrig någon betviflat. Men det
innersta motivet, det som gjorde, att denne
man måste föra krig så länge han lefde,
hvad var det annat än den enklaste
själf-bevarelseinstinkt? De förmögenheter, som
vi icke bruka, de vissna och falla bort.
Dithän hade nära två decenniers fältlif fört
Karolinernas kung, till den grad hade det
förenklat, förringat och förtorkat hans själ,
att han — äfven om man vill sätta tro
till legenden om de ursprungliga vackra
anlagen — knappast längre hade
existensberättigande annorstädes än på valplatsen. Han
hade blifvit en hjälte. Han trodde, att det
var det högsta en människa kunde vara,
och han förblef det också i motgången;
men hvad kunde väl ha väntat honom efter
ett fredsslut, hvad annat än ett ännu
djupare personlighetens förfall? — Nej, jag
hade icke tänkt mig, att den eviga
rättfärdigheten, om hvilken vi ju för öfrigt veta
så litet, var det mått, med hvilket
Heidenstam ville, att hans hjälte skulle mätas. Jag
hade fattat icke blott min egen utan äfven
Karolinernas Karl XII som en af de
gestalter, öfver hvilka historien väl med
förbarmande kan ringa i »de arma syndarnes
klocka», men hvilkas minne man mera
grumlar än förklarar genom att nämna det
i samband med ordet rättfärdighet. Det
är icke heller rättfärdighet som innerst
bestämmer vår värme för den ena
människan och vår kyla för den andra.
Att förklara och förklarande urskulda
är allt hvad denne Hamlet har att bedja
sin Horatio om — hvad öfrigt är, må vara
tystnad. Men det kallet har Heidenstam
också och framför allt annat fyllt och fyllt
det beundransvärdt, med mäktig och
storstilad konst och med en psykolisk
fördjupning, som påtrycker hela den sällsamma
gestalten den prägel af inre sanning,
hvilken i ett diktverk är det första och det
sista.
Sådant det stora verket nu ligger
färdigt i våra händer, binder det oss till sig
med tusen fina trådar. Ett nationalverk?
Jag håller i hvart fall icke af att kalla det
så, Ett nationalverk är ett verk, som det
icke blott är en litterär men ännu mera en
patriotisk plikt att älska och beundra. Det
är min uppriktiga mening, att sådana verk
tillhöra ett passeradt kulturstadium eller
ett, som för oss borde vara passeradt.
Karolinernas neddragande till nationalverk
kunde dessutom lätt medföra risken af Karl
XII:s upphöjande till nationalhjälte; ett
nedslående perspektiv. Nej; men den kommer
så många skilda strängar att dallra i vårt
inre, denna bok. Den känsla för hemmet
och allt hvad hemmets är, som är
fosterlandskärlekens kärna och det enda i den,
som har lifskraft nog att öfverlefva
reflexionen, har aldrig funnit, starkare och mer
gripande uttryck än i »Fångarne i Tobolsk»
eller »Bland svenska skären» eller i den
episod i berättelsen »Bender,» där
kammarherre Klysendorff, till åren kommen och
bruten af gikt och krämpor, myllar ned sin
gamla farmors porträtt på elfenben i en
vrå af den främmande jorden. I »En
hjältes likfärd» åter tonar likt de djupa
ackorden af en sorgmarsch emot oss all vår
historias skrämmande och dystra patos, det
som en gång på skolbänken kom oss att
rysa i skräckblandad hänförelse och som
ännu efter så många år i obevakade
stunder kan gripa oss likt några lösryckta ord
ur en saga, åt hvilken vi gråtit som barn.
Och slutligen finns där stycken sådana som
»Det befästa huset» i första delen och
»Lejonburen», kanske den andra delens
renaste pärla, som genom själsmålningens
geniala djup och dialektikens fina skärpa
måste fängsla hvarje kultiverad natur utan
all hjälp af omedvetna känsloströmningar.
Hur få äro icke de verk, som likt
Karolinerna äro skrifna så på en gång för vår
gamla och vår nya människa, hvilka så
underbart förstå att spela både på de gömda,
halft förrostade och de senast spända
strängarne i vår själ!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
