Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Alphonse Daudet. Af Johan Mortensen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALPHONSE DAUDET.
28 =
stån uteslutande i sin födelseprovins. Man
behöfver endast nämna namnet på några
af dessa berättelser för att äfven hos
svenska läsare väcka angenäma minnen. Huru
rörande älsklig är icke den lilla interiören
De båda gamle (Les vieux). Huru
skälmska sådana berättelser som Le Curé de
Cueugnan (kyrkoherden som för sina
syndafulla sockenbor från predikstolen
berättar, huru han i drömmen besökt himmeln,
skärselden och helvetet — och endast på
det sista stället funnit folk från byn), La
mule du I^ape, som i sju år väntade på
tillfälle att utdela den hämnande sparken,
IJélèxir du père Gaucher, många andra
att förtiga. Flere af dem påminna om
vissa skalkaktiga medeltidsfabliaux, och mer
än en gång har författaren också låtit
inspirera sig af Provences gamla legender
och folksagor.
Småningon närmar han sig emellertid
det moderna lifvet och Paris. Krigsåren
gifva honom materiel till en hel följd af
situationer och noveller, alla känslofulla
men icke alla rättvisa mot tyskarne. Man
känner latinarens hat mot barbaren,
skarpare kanske än hos någon annan fransk
författare. I hvarje fall sakna dessa
skildringar alldeles den opartiska storhet, som
utmärker Zolas väldiga epos öfver kriget.
Men som alltid hos Daudet vittna de om
en otrolig uppfinningsrikedom i detaljerna,
och de bästa af dem äro skickligt
cicele-rade små mästerverk. Där är L’enfant
espion, den lille parisergaminen, som af
vinsten låter locka sig ut att sälja
tidningar åt tysken och förråder en planerad
attack på fiendens förposter. Hemkommen
kan han icke sofva utan bekänner allt för
fadern, som så utan att säga ett ord, utan
att ge en afskedsblick åt sonen fattar sin
bössa och ger sig ut i striden för att
aldrig återkomma. I en annan situation
visas befälets uselhet: La Partie du billard.
I Le siège de Berlin manar han i den
gamle generalens skepnad midt i krigsårets
nederlag fram en bild från den ärorika
Na-poleonstiden. I La dernière classe ser man
sorgen i de eröfrade provinserna. Alla dessa
historier höra kanske till författarens
populäraste — de anslå ju också de patriotiska
strängarne.
Men i andra af dessa berättelser är
han redan helt parisskildraren. Enkelt stor
är skildringen ur arbetarevärlden, Le père
Achille, som handlar om en oäkta son,
hvilken, hunnen till mogna år, gripes af
längtan att en gång se sin fader, hvilken
ännu är honom fullkomligt obekant. Han
uppsöker honom, fadern blir något
förlägen men finner sig, och båda börja ett
samtal med en flaska vin emellan sig. Men
de hafva intet att säga hvarandra, och
efter att hafva tryckt hvarandras händer
skiljas de för att ej mera återses. En
liknande mästerlig situation ur storstadslifvet är
Le couloir des juges d’instruction.
Mot slutet af kejsardömet började
Daudet utvidga ramen för sina berättelser.
Han skref sin egen barndoms- och
ungdomshistoria (hvilka han sedan mera
memoar-artadt skildrat i Trente ans de Paris) i Le
petit Chose. Han påbörjade med
Tartarin de Tarascon den lustiga cykeln om
Tartarin: Tartarin som lejonjägare,
alpbe-stigare och kolonist, ett enda långt skämt
med hans landsmän, de storskräflande
pro-vençalerna. Mer än något annat arbete
visar det hans fina blick för komiken.
Emellertid höll en ny litterär
smakriktning på att bryta igenom i Frankrike.
Kejsardömets lätta och eleganta litteratur var
redan till ända, och i krigsårens spår
följde naturalismens pessimistiskt tunga och
misantropiska alster. Flaubert, Goncourt
och Zola, som länge arbetat utan
erkännande, kommo nu till heders. Daudet med
sin smidiga natur blef icke oberörd at
denna nya riktning; också han kom att göra
sin insats i sjuttio- och åttiotalens
naturalistiska roman. Men hos Daudet är äfven
i hans senare arbeten ett annat inflytande
märkbart — han har äfven starkt tagit
intryck af den borgerliga romanen i
England, särskildt af Dickens’ skildringar. Det
finnes ganska stora likheter mellan dessa
båda författare. Liksom Dickens äger
Daudet en stor förmåga att på ett lefvande
sätt skildra olikartade typer; han har
också något af brittens febrila
stämningsrikedom och känslosamhet. Hans fel äro
också delvis desamma; där saknas ofta
behärskande enhet såväl i kompositionen som
i karakterernas formning. De senare
förblifva icke desamma, de falla sönder,
blifva osannolika. Hos Daudet berodde
säkerligen detta i ej ringa mån på hans
egendomliga sätt att redigera. Med sitt skarpa
minne för allt hvad han upplefvat skref
han ofta alltför nära efter en modell, ofta så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
