Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Physiologus eller den naturkunnige. Några blad ur medeltidens symboliska zoologi. Af Carl Forsstrand. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
antholops. ur göttweih-handskriftex.
Det skildras som ett vildt och
snabbfo-tadt djur, som ingen jägare kan komma
åt och som har två långa horn, så hvassa
som knifvar eller så tandade som en såg,
med hvilka det kan skära sönder och
såga af de tjockaste träd. Det vistas
vid floden Eufrat. Då det släckt sin
törst, springer det ut på slätten till en
lund af täcka buskar, hvarest det lustigt
tumlar omkring och så trasslar in sig
med hornen i snåren, att det ej kan
komma löst utan blir fångadt af de
framskyndande jägarne. Detta djur är en
sinnebild af den sköne, med alla dygder
utrustade mannen, som, då han låter
af vin och kvinnor locka sig i fällan,
gripes af jägaren, djäfvulen. Då är det
logus» sina öfriga djurarter. Som man
ser, äro de zoologiska upplysningarna
mycket magra och äfven, särskildt
beträffande djurens andliga förmögenheter,
väl fantastiska. Detta är naturligtvis
strutsen.
ur göttweih-handskriften.
förbi med hans kyskhet, liksom det var
med Simsons styrka, när Delila klippt
af honom håret. Djurets båda horn
beteckna gamla och nya testamentena, ur
hvilka den kristne bör flitigt söka sin
uppbyggelse.
Om den vilda åsnan berättas, att hon
har sitt hemvist i Afrika och skriker
endast då hon ej har något mer att äta.
Den 25 mars hvarje år skriker hon tolf
gånger på natten och lika många gånger
på dagen, och däraf vet man, att natt
och dag då äro lika långa. Vildåsnan
betecknar djäfvulen, som sedan
hedningarna blifvit omvända till kristendomen
skriker af raseri öfver brist på föda.
På ungefär enahanda sätt som i de
nu anförda exemplen behandlar »Physio-
änriu mer fallet, då den moraliserande
lärdomen utgår från varelser, som mer
eller mindre helt tillhöra fablernas värld.
Ty jämte de verkliga, till omkring ett
trettiotal i de utförligare
Physiologus-handskrifterna uppgående djuren*
omnämnas äfven några, som äro en
urgammal, vidskeplig traditions barn eller ock
* Dessa äro: Lejonet, pantern, elefanten,
antilopen, räfven, bäfvern, hjorten, igelkotten,
hyenan, stenbocken, vildåsnan, apan, vesslan,
hvalfisken, örnen, charadrius (de gamles
trochi-lus, den bekante krokodilväktaren Pluvianns
ægyptins), korpen, pelikanen, fiilica (någon
andart eller annan simfågel), rapphönan, härfogeln,
kråkan, turturdufvan, strutsen, gamen, dufvan,
ibis, krokodilen, ett par eller tre ormarter,
sandödlan, salamandern, grodan, myran,
spindeln och myrlejonet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
