Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur en diktares lif. Några dikter af G. A. Becquer. Öfversatta från spanskan af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
G. A. BECQUER.
icke ditt anlete ser jag — endast blicken —
blott dina ögon — intet mer.
Irrande lågor finns det, som uti natten
föra vandrarn i snaror och farlighet —
lockande, dragande stå dina ögon för mig —
hvart de mig draga ännu jag icke vet!
III.
Fladdrande flor utaf lättaste dimma,
skälfvande skum uppå böljor, som glimma,
välljud, som klingar,
smeker, betvingar,
våg utaf ljus i ett strålande nu —
detta är du.
Luftiga skugga, som, när jag dig hinner,
när jag dig vidrör, flyr och försvinner,
liksom en stråle, liksom en ljusning,
liksom ett töcken, liksom en krusning
på blånande sjö —
Vandrande våg på ett haf utan stränder,
stjärna, som irrar, till målet ej länder,
vindfläkt, som klagar,
ilar och jagar,
brinnande längtan till dröjande dag —
detta är jag,
Jag, som i trånad ständigt mig vänder
hän mot ditt öga och suckar dig sänder,
jag som otröttlig armarna sträcker
efter en skugga, som aldrig jag räcker,
efter ett barn af min lågande dröm .. .
IV.
I dag ha himmel och jord i glans sig
klädt,
i dag i mitt innersta hjärta solsken bor!
I dag har jag sett henne — och hon mot
mig har lett! —
I dag på Gud jag tror!
V.
När öfver din barm du sänker
din vemodstyngda panna,
då tycks du mig lik en lilja,
du fagerhvita mö.
Ty Gud, som dig gaf den renhet,
som utur liljan andas,
skapade dig liksom henne
af guld och af snö.
VI.
Om" stundom du kännt, hur öfver de
röda läppar
en brinnande, skälfvande fläkt det gick,
så vet: den kärlek, som kan med ögonen
tala,
den kan väl ock kyssa med en blick.
VII.
I hennes öga kvällde en tår,
till mina läppar steg ett: förlåt!
Men högmod hejdade mina ord,
och högmod kufvade hennes gråt.
Jag går nu min väg, och hon går sin,
men ständig ånger bränner oss två —
Jag tänker: Hvarföre teg jag väl!
Hon tänker: Hvarföre grät jag ej då!
VIII.
När man mig sade det, då kände jag,
som om ett svärd jag genom hjärtat fick;
jag vacklande mot väggen stödde mig,
oeh för en stund mig sansen helt förgick.
I ångst och vrede själen sammandrogs;
och kring mig steg ett mörker likt en flod.
och då förstod jag, att man gråta kan,
och att man dödar jag förstod.
IX.
Jag undrar ej, att du mig glömt — långt
mera
jag undrar, att en gång du höll mig kär.
Tv det i mig, som är af något värde,
det dock för dig ju helt förborgadt är!
X.
Suckar äro luft, och i luften de
försvinna;
tårar äro vatten, och i hafvet de förrinna;
kärlek, som förflyktar — säg, vet du väl,
o kvinna,
vet du, säg, hvart den far?
XI.
Säg mig det ej! Jag vet, att hon är flyktig,
att hon är nyckfull, fåfäng, kall;
förr än ur hennes själ en känsla bryter,
ur hårda klippan brister vattnets svall.
Jag’ vet: i hennes hjärta bor det ormar,
jag vet, att hon är döf för kärleks bön,
att hon är själlös, tom–Och ändå —
ändå —
hur är hon icke skön!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
