Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur en diktares lif. Några dikter af G. A. Becquer. Öfversatta från spanskan af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR EN DIKTARES LIF.
329
XII.
Ibland ännu vi uti världen mötas,
ibland vi än hvarandra se,
och leende hon går, och vred jag tänker:
Hur kan hon le?
Och strax jag själf ett leende tar på 111ig,
en mask, som döljer smärtans stela drag.
Och se’n jag tänker: Kanske hennes löje —
kanske det är af samma slag!
XIII.
Hennes hand uti mina,
hennes blick i min blick,
hennes kind på min skuldra —
hur ofta så jag gick!
Med varsamma steg vi gingo
under almarnas sus,
under de höga almar,
som skuggade hennes hus — —
Och nyss, när man oss presenterat
för hvarandra i en salong,
med hvilken grace hon sade:
»Jag tror, att vi träffats nå’n gång —»
I skarpögda tanter alla,
som vakten på skick och ton,
hvad läckerbit I förlorat —
den kunde gjort sensation!
Hvad präktig historia att tälja
uti er stimmande rund
bak solfjädrars vajande plymer
en ljuflig skvallerstund!
Du tysta och hvita måne,
I almar med stilla sus,
som vakten vid hennes portar,
som skuggen hennes hus —
0 tigen! Må hemligheten
för evigt bland er bli gömd!
Jag säger den ej, och af henne —
af henne är den visst glömd!
XIV.
Jag dör väl före dig — det djupa såret,
som du mig slog, det blöder än i mig —
Jag dör väl före dig" — vid dödens portar
där skall min ande vänta dig.
Och timmar skola fly och dagar svinna
och åren rinna hän i hejdlöst svall,
och så en dag ditt stoft med dina synder
1 jorden bäddas skall.
Och, som i en Jordan, af dödens vågor
din själ skall tvagen bli —
och på den strand, där lifvets vågor somna,
där stormen evigt är förbi,
där, hvarest, bortom grafvens trånga
portar,
den stora evighet sig öppnar — där,
där skola sist vi två hvarandra säga
allt hvad vi ha förtigit här.
XV.
Hvar jag kom från? — En stig må du söka,
stenig och brant och svår;
där öfver hårda klippan
blodiga fötters spår
och stycken af sargadt hjärta
uti de törniga snår,
skola dig visa vägen,
som från min vagga går.
Hvart jag går? — Om du bortom fjällens
ödsliga vidder når
en dal, där ett sorgtungt töcken
sin kalla svepning slår,
och om, förutan inskrift,
en sten där enslig står,
så är det där glömskan rufvar
och där min graf jag får.
XVI.
I dag liksom i går och som i morgon
och alltid, alltid så:
en himmel grå, en ändlös följd af dagar,
och ständigt gå och gå.
Likt en maskin, som oupphörligt bultar,
slår hjärtat samma takt,
och tanken, trög, i någon vrå af hjärnan
har somnat från sin vakt.
Och själen, hvilken kräfver paradiset,
det söker utan tro —
En möda utan mål, en våg, som vandrar
och finner ingen ro,
En stämma, som med evigt samma tonfall
hörs sjunga samma sång;
en droppe vatten, hvilken faller, faller
som af beständigt tvång;
Så dagarna likt gråa böljor rulla
emot en mulen kust:
i går liksom i dag — och alla, alla
förutan sorg och lust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
