Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gustaf Frödings femte dikthäfte. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDINGS FEMTE DIKTHÄFTE.
331
någon sådan röst, som kunde göra sig hörd
af både små och stora, både knappt och
ymnigt utrustade, någon föregångsman,
hvilken enkelt och mäktigt, men utan
ensidighetens förbehåll, kunde lyckas återupptända
tillförsiktens heliga eld igen i den af
mång-frestandet och trängseln nu så
öfveransträngda mansåldern. Denne siares advent
åkallar Fröding uttryckligen — vi minnas det
ju alla? — i några af sina skönaste om
än kanske vildaste »stänk och flikar».
Om återupptagandet af samma motiv
ännu en gång, fast med en viss sordin öfver
alla strängarna, säger han i ett förord till
den nya diktsamlingen:
»— — —. Redan i »Sagan om Gral» är
bägaren med dess innehåll betecknad som lifvets vin
och de vises sten. I den här följande första
diktcykeln har Graldrycken kommit att blifva något
liknande den själfva varat ljus- och lifingjutande
urkällan, den lysande lifssaft, hvars minsta utstrålade
gnista anträffas mer eller mindre dold och
försvagad hos alla ting och väsen. De öfriga dikterna
hafva genom titelbladet kommit att inrubriceras
under samma - symboliska beteckning, och kunna ju
också äfven de i enlighet med den första diktcykelns
tankegång betraktas såsom innehållande mer eller
mindre svaga stänk från ljuset af Gral. De flesta
af samlingens dikter äro för öfrigt mera att betrakta
som rimmade tankeförsök än som poesi i vanlig
mening — de likna i detta fall, frånsedt skillnaden i
vishet, Goethes ’Spriiche in Reimen’.» —–
»En annan egenhet med dessa moraliskt-filosofiska
dikter är deras villkorliga form, de säga nästan
mangrant endast ’kanhända’ och ’möjligtvis’, äfven
där påståendet kan synas välgrundadt nog. Detta
kommer sig af att deras författare känt sig slagen
på fingrarna af egen alltför stor kategorisk säkerhet
i uttrycket af moraliskt-filosofisk tankegång i
föregående dikter. Denna diktsamling är också till en
del afsedd att utgöra ett korrektiv och en förklaring
af det, som i ’Stänk och flikar’ och ’Nytt och
gammalt’ kan vara misstag eller dunkelhet —- ett
slags återtåg till en tryggare ställning med säkrare
operationsbasis, från hvilken man efter nya
strategiska öfverläggningar kan framtränga till Ariens
land. — — —»
Första diktcykeln inledes med det
allmänna påståendet om lifsenergien:
Hvar Gral är vet ingen,
men djupast i tingen
bo gnistorna hemligen kvar
af ljus, som i lifsdrycken var.
Från de mest olikartade områden
företes nu bekräftelser för påståendets
sakenlighet, bland annat äfven från det allra
lägsta området:
Och Gral lyser ännu ur skarnet
af synderna alla tillhopa
hos svinet och gudabarnet
John Falstaff af hela Europa.
Med tionde underafdelningen kommer
så styckets »sens moral»:
Låt feghet och falskhet vara,
var modig i nöd och fara,
var sann, visa inget sken.
Men därför ej allt förkasta
hos hare och räf, tag fasta
på snarfyndigheten hos räfven
och minnes, att godt är äfven
det snabba i harens ben!
Låt bräkandet vara och sluta
med vanan att gläfsa och tjuta,
var man, icke ulf eller lamm,
låt vara det djuriskt låga,
men akta dock ej som förspillda
det lammlika, tåliga, milda,
det ulfhärdigt starka, fast vilda,
som kanske likt byggande tåga
haft del i den höga stam,
af hvilken som krona du själf gått fram!
De djur, du i dig bär fångna
kanhända från tider gångna,
då framåt du drog öfver varats mark
i skalet och fällan och huden
på färden från cellen till guden,
— låt allt deras lägsta försvinna,
låt allt deras yppersta vinna
i styrka och göra dig skön och stark.
Gral är i djärft.
Gral är i fritt,
Gral är i kärft,
Gral är i blidt.
Gral är i gladt,
Gral är i sorgelåt,
m. m. m. m.
Vill du dock själfva klenoden
finna, så våga ej rädas
färden, som når — öfver floden —
ängderna, hvilka beträdas
blott af de dödes fjät;
våga ej rädas att sväfva
högt till de högste och bäfva
icke för mäktiga väsens
heliga ljusmajestät!
Våga ej rädas det svåra
prof, som allena kan kora
dig till en frihetens konung,
gällde ock profvet att smaka
djupaste kval och försaka
lifslyckans ljufvaste honung.
Går ock uppåt färden,
vimlar
kanske ännu öfvervärlden,
när din färd begynns, af många
allt för tama
högheter i allt för trånga
bokordshimlar,
hvilka allt för små och lama
arma mänskotankar dana,
när ett högt de tro dig ana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
