Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gustaf Frödings femte dikthäfte. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBINSON.
Går din färd till underjorden,
kanske dl en sägenvorden,
dödslikt domnad
forntidsvärld du ser insomnad,
hvilken, om den väcks ur dvalan,
så står upp och för sin talan:
»Jag är Babel, jag är Rom,
jag är kvistad, jag är sållad,
hit i dödens dröm förtrollad,
dömd till döds i rättvis dom.
Men den skarpa knifven skar
endast det, som borde brännas,
det var skarnet sållet bar
till den eld, som är Gehennas,
se mig an, jag själf är kvar!
Se min skönhet, se min ära,
se triumftåg, hur de bära
lass och börda, lass och börda,
hem den skörd, som jag skall skörda
med den rätt, som segrar gifva.
Äfven jag skall himmel blifva,
när jag byggt mig — högt i ljus —
född på nytt på nytt mitt hus.
Och därpå återkommer den stora
frågan:
När skall han komma, den rätte,
lian, som skall allting förklara,
han, som ej blott är rättfärdig
utan ock snillrik och vis,
han, som ej blott visar smala,
bergbranta stigar, men visar
kampfyllda lifsäfventyret,
hvilket den tappre skall föra
upp till de lyckliga höjder,
där ej blott enfald och oskuld
leka som lydiga barn,
utan där ock det mångfaldigt
rika och djupa och stora
rör sig med härskarekraftens
själfständigt manliga steg?
Detta allt klingar icke med samma
förföriskt tjusande rikedom i diktionen,
samma härliga växlingar af vekhet och våld,
som dem vi hade lärt känna genom
Frödings hittills yppersta verk, »Stänk och
flikar». Icke heller har det den klassiskt
stillsamma ironi, den ordspråksfyndighet eller
den af skalet konstnärligt maskerade
spräng-och växtkraft, som är kännetecknande för
Goethes »Sprüche in Reimen». Men — jag
tror det fyller sitt närmaste ändamål. —
Jag tror, att många, som ej äro enkom
danade för poesi, och följaktligen ej alls
förstodo Gustaf Frödings »Stänk och flikar»,
skola med en smula god vilja lyckas
förstå hvar enda vers i denna hans något
mera prosaiska öfversättning.
Med flera prolbitar anser jag mig ej
böra tynga min anmälan. Men de här
ofvan aftryckta äro, hoppas jag, hämtade
ur det parti af hans nya häfte, som man
kan kalla själfva kärnan, hvarifrån allt det
öfriga utbreder sig.
En andra, längre, likaledes räsonnerande
diktcykel, »Frågande svar och obesvarade
frågor om ondt och godt», fullbordar
diktarens egen kommentar till sina dikter.
Någonting närsläktadt med t. ex.
Nietzsches Zaratustra-diktamen eller med vissa
andra, äldre och nyare tyskars
ultra-esteti-cism »på andra sidan om ondt och godt»
synes aldrig någonsin hafva smittat
Frödings skaldegrubblerier. Därom vittnar,
förutom mycket annat, särskildt den nyss
nämnda cykeln, där han med ärligt, öppet,
sanningsenligt verklighetssinne nedstiger i
det ondas problem, med dämpad andedräkt
frågande. För min del finner jag dessa
frågodikter vara de intressantaste bitarne
i hela boken, upptagande nästan alla
hittills kända förslag till något slags lösning
af gåtan — med undantag, förstås, af de
gamla, längesedan utlefvade mytologiska
försöken till svar; det är ju från deras
obotliga dualism han vill göra sig fri.
Förströelseläsning torde detta icke kunna kallas,
det gäller alltför närgånget vårt jags lif eller
död. Men äfven formen luttras här till,
ofta nog, sublim enkelhet; när man hunnit
komma in i det, läser man det fromt
allvarligt.
Ännu en metafysisk dikt, »Gud?», är
svagare både till tankeinnehåll och form.
Därpå följa de sista sjutton, mera
vanliga, fabulerande dikterna, börjande med
»Pan och Zebaoth», i hvilka alla man
igenkänner den Gustaf Fröding, som redan
åtskilliga år varit den stora allmänhetens
gunstling, ehuru nu med. jämförelsevis blott
fåtaliga muntert sprittande strängar på lutan.
Munter kan sångaren ej alltid vara.
Men molltonerna torde förbereda starkare
tongångar i dur, än han någonsin förr
gifvit. Låt oss taga som god spådom häftets
slutdikt, En vårvintervisa:
»Smält min is,
låt min snö
gå i tö»,
suckade vintern till våren.
»Kanhända, kanhända, om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker», sjöng våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
