Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Tanken. Blad ur min tänkebok af Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKEN.
355
Åter fläktade fjärilns vingar. Jag tyckte
mig höra en halfkväfd suck: Hvad är
sanning? — Och i samma ögonblick var
han försvunnen i okända rymder.
Borta! Jag dåre! Att vilja förklara
för tanken det otänkbara, är det icke som
ville jag tvinga ordet att säga det
outsägliga? När förstår tanken det
underbara, som fjärran från alla hans
förnimmelser lefver i andens högre lif inom oss
och högt öfver oss? Han fordrar bevis,
och vi erbjuda honom alla bevis ur
historien och lifvet att en undervärld
öfverallt ingriper i det jordiska, men tror han
oss? Nej, han kan icke tro i den mening vi
tänka oss tron, — han kan endast fråga,
jämföra, öfvertygas och veta. Så snart
han möter det öfversinnliga, fäller han
vingarna, och hans oerhörda rikedom
förvandlas till hjälplös fattigdom. Han kan
sitta bredvid en apostel i fängelset,
bredvid Luther i klostercellen och tjäna dem
som språklärd tolk af det gudomliga
ordet, men fråga de honom om ordets
mening och innehåll, svarar han: det är jag.
Det är ju han, som uppfunnit teologien.
Jag säger ej att han hycklar, han inbillar
sig verkligen att hans lara är lif.
Tag undan blott detta enda
hemlighetsfulla, som han kallar det omedelbara,
emedan det icke tillkommit genom hans
förmedling, och han är den rikaste bland
de rike, den mäktigaste bland de
mäktige. Han söker ett ord och finner
mången gång intet. Han finner det slutligen
och går ut i armod och svaghet; ingen
hör honom, alla förakta honom. Han
faller på hälleberget, blomstrar och
vissnar; i törnen och kväfs; på vägen,
förströs; i fruktbar jord och slår rot. Han
växer, utbreder sig och famnar tider och
släkten, blir en världstanke och
omskrifvet historien. Dessa äro de utkorade
tankarna; oändligt flera dö i de första
hjärtbladen; andra utbreda sig som
norrsken öfver ett tidehvarf, men förblekna
i det efterföljande och sökas förgäfves på
firmamentet. Tanken är som en
strömmande luft, han meddelar sig och blir
en farsot, i hvilken många insjukna; en
annan gång rensar han luften som en
rytande storm. Ty han antager alla lynnens
former, goda och dåliga, hvem kan följa
honom, hvem bevaka honom?
Friheten är hans lifsluft. Insnärjd i
vanor och fördomar, förkrymper han till
en dvärg, misstron sårar honom, fåfängan
bländar honom, ärelystnaden stör hans
nattro, afunden sargar honom med
glödande pilar, hatet uppretar honom, hämd
förföljer honom. Stundom söndersliter
han sig själf i svartsjuka, stundom i
grubbel, stundom på en idé, som föresväfvar
honom, men åt hvilken han ej lyckas
skapa form och tillvaro. Ju friare han
känner sig, desto lyckligare, desto
mäktigare går han att strida och segra. Jag har
sett honom konungsligt hög i forskarens låga
studerkammare, jag har känt solvärmen
från hans glänsande ögon, när han
af-slöjat en orättvisa eller försvarat en
oskyldig; jag har sett mänsklighetens krona
tindra kring hans böjda panna, där han
ödmjuk, osedd, försakande knäböjt i
lidandets boning. Är han ock ofta i
mänsklig brist så svag som en slocknande
gnista, att en vindfläkt förjagar honom, en
skugga utsläcker honom, hur
beundransvärdt stor och stark kan han ej en annan
gång vara, när han mäter himlarnas ocean
eller djupen i ett människobröst!
Fladdrande fjäril, jag knäböjer icke för
dig, ty du är ingen gud, fastän du
stundom inbillar dig vara det, men jag älskar
din frihet, jag beundrar din kraft, jag
välsignar ditt verk för det ädla på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
