Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En visa om lifvet. Af E. N. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eN Visa om lifvet.
Af E. N. SÖDERBERG.
Ur hjärtats lönligaste vrår
jag hör beständigt klinga
en visa om förgångna år,
hvars toner tiden ej förmår
att med sin makt betvinga.
Det är en sällsam melodi,
där fröjd med ve sig mänger;
än jublar vårens vind däri,
än senhöststormens klagoskri
ackorden genomtränger.
Det dallrar där ett återljud
af hvad mitt hjärta kände,
när lifvet stod i löftets skrud
och likt en dejlig, åtrådd brud
mitt blod i flamma tände.
Och än med hänryckt själ jag hör
förhärligadt i sången
det mål, som jag skall kämpa för,
tills hjärtat somnar, tanken dör
och stridens dag är gången.
Men jag hör ock ur rytmens våg
en stämma bittert klaga,
att för hvad stort och skönt min håg
sig drömt, jag allt för ofta såg
min kraft, mitt mod för svaga.
Jag hör den tälja, att blott half
min gärning blef i världen,
att vingen, som mot himlens hvalf
sig spände stolt, snart bruten skalf
och bar mig ej på färden.
Min lefnad flyktar och blir all,
men ej den dag kan randas,
när tyst den sången varda skall:
än vid min graf med mullens fall
dess toner skola blandas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
