Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
ELLEN KEY.
en sådan konstkärlek hos sina samtida:
de voro — menar han — alltför
analyserande, filosoferande, förnuftiga och
nationalekonomiska! Men för konstens
blomstring kräfves »en viss sorglöshet om
världsliga angelägenheter, en viss oordning i
hjärnan, en viss galenskap» — som
Diderot förgäfves sökte hos sin samtid. Hvad
skulle han då säga om vår tid?
Naturligtvis har Diderot som
konstkritiker sina begränsningar. Vi veta ju, att
geni är nyttigt till all ting, till och med
att dumma sig med! Diderot har som
kritiker brukat också detta geniets privilegium.
Men det beröfvar honom intet af hans ära.
Tvärtom. Det är endast medelmåttan som
hvarken dummar sig eller öfverträffar sig.
Och Diderot, hvilken bildade den kraftiga
oppositionen mot det oäkta i rococons
konst, kunde omöjligt äga samma blick för
dess värden, som nutiden äger. Han vore
icke den store seende i vissa afseenden, ifall
han icke varit blind i andra. Han skulle icke
brutit vägen för den nya konsten, om han
icke för denna haft en innerlig förkärlek,
hvilken måste leda till en ensidig
underskattning af den på hans tid härskande
konsten.
Sålunda har Diderot — för att strax
säga det allra värsta — icke förstått
Wat-teaus härlighet. Mot Boucher har Diderot
varit oförstående — i deras tycke, som upp •
skatta Boucher. Jag däremot njuter af
Dide-rots utfall mot Bouchers »mignardise» och
instämmer af varmt hjärta, när Diderot talar
om huru hans öron såras af Bouchers
»olidliga oväsen», när han kallar Boucher »den
dödligaste fiende till tystnaden», medan
Diderot däremot vill, att man skall »måla
lakoniskt så som man talade i Sparta».
Det är emellertid ledsamt, att Diderot
trots detta var allt för mycket intagen af
talande taflor. Han föredrar de målningar,
som berätta en anekdot, en händelse, helst
en sedelärande händelse. Detta förvillar
stundom hans omdöme och kommer honom
att öfverskatta såväl Chardin som ännu mera
Greuze, ehuru man icke ville umbära de
graciösa novelletter, hvilka Diderot diktar
om desse målares taflor, novelletter dem
man ej skulle fått, ifall icke Diderots
beundran för taflorna varit öfverdrifven.
Öfverdriften är förklarlig därigenom att
förkonstlingen under 1700-talet var så stor, att
Diderot kunde finna en Greuze naiv, medan
vi endast finna honom sentimental. Man
märker stundom, att granskaren Diderot dock
framför allt är filosof, och att han
omedvetet föredrar de konstverk, som jämte
konstnjutningen äfven ge honom en
anledning att meditera. Men framför allt
upptäcker man snart den begränsning, som
beror på att Diderot aldrig kom till Italien,
det land för hvilket Diderot — den
spontane, naive, lidelsefulle, färgberusade,
njutningsglade, skönhetsgalne, konstförälskade
Diderot — var skapad. Under många år
drömde han äfven om att resa dit i
sällskap med sin bäste vän, Grimm. Det är
med vemod Diderot talar om att han nog
aldrig skall få skåda detta forn världens »tysta
och heliga land, dit människorna så ofta
kommit för att inse sina misstag eller
upptäcka sina behof». I detta minnenas
högtidliga tempel, där skulle han och Grimm
först helt ha kunnat uppenbara sig för
hvarandra; där skulle Diderot för vännen ha
kunnat yppa »alla återhållna tankar, alla
hemliga känslor, alla dolda fröjder, all
undertryckt smärta ...» Men, utbrister han, »vi
skola aldrig komma med hvarandra till
Italien, således skola vi dö utan att fullt känna
hvarandra». För Diderot, lefnadskonstnären
i fråga om vänskap och kärlek, var denna
enskilda synpunkt af betydelse. För
eftervärlden hade det varit betydelsefullare, om
Diderot, konstkritikern, kommit till Italien
för att fullt lära känna icke Grimm, utan
renässansen. Han hade alla förutsättningar
att förstå den. Han tviflade redan på Rafael
som den ojämförligt störste. Det finnes,
säger han, »intet hos Rafael som griper
mig, talar till mig, omedvetet kommer mig
att stanna . . . Man måste ge mig ett litet
slag på axeln, för att jag skall stå stilla
framför honom ...» Men för Michel Angelo
hyste Diderot en knäböjande vördnad. I
Rembrandt var han vildt förälskad. Han
var således, som konstgranskare, icke
dummare än som behöfdes för att icke vara
dumt fullkomlig!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
