Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIDEROT SOM KONSTKRITIKER.
38I
ny syn icke blott på den bildande konsten,
utan äfven på teatern.
Hans egna skådespel — Le Fils
naturel, Le père de famille äro dåliga
diktverk, ty Diderot ägde, som en af hans
bekanta yttrade, motsatsen till den dramatiske
diktarens geni: denne uppgår i sina gestalter,
men Diderot fyllde sina gestalter med sig själf.
Detta hindrar dock icke, att, då dessa
gestalter trädde fram på den franska scenen och
hvarken voro kungar eller prinsessor, ej
heller talade alexandriner, då de genomlefde
konflikter, som föllo inom vanliga
människors erfarenhet, då de gingo klädda i tidens
hvardagskläder och bodde i vanliga rum
— då började genom Diderots dåliga
borgerliga skådespel äfven i Frankrike den dramats
nydaning, hvars första stora namn var Lessing
och hvars senaste stora namn är Ibsen.
Diderot angaf sitt dramatiska ideal
sålunda: »Ju starkare handlingen är och ju
enklare orden, ju bättre.» Diderots hat
till de stora orden gör, att han på teatern
önskade återföra något af den gamla
pantomimen, ty i verkligheten är man ofta under
sina mest upprörda ögonblick stum och
uttrycker sig blott med miner, åtbörder eller på sin
höjd med ett skri, ett ohörbart ord . . .
Diderot framhåller, att det finnes mångaslags skrin:
naturens, lidelsens, karakterens, och han ger
den för skådespelare och psykologer nyttiga
antydan: att ett yrke ofta ger karakteren en
»beläggning», och att man måste lära sig
urskilja, närt. ex. ett utrop uttrycker blott
yrkesmannens karakter eller mannens egen.
Konstens största och sällsyntaste seger är att
aflyssna naturen dess hjärteskri. Som
exempel på ett sådant anför Diderot det
utropet af en kvinna: att Gud aldrig skulle
ålagt en mor Abrahams offer! Genom
sådana sublima ord uppenbarar den store
diktaren människan för sig själf. Och Diderot —
hvilken funnit Shakspere som den
ojämförlige just i denna geniets sällsyntaste styrka:
att uppenbara människan för människan
— var nog långt före sin tid att betrakta
Shakspere som en jätte, mot hvars verk hela
det klassiska franska dramat skulle komma att
synas smått! Diderot anteciperade äfven i
vissa fall Wagners kraf i fråga om operans
nydaning, och bland allt det ypperliga han
säger om musiken i Le neveu de Rameau
framhåller han särskildt uttryckets,
deklamationens betydelse för sången. Diderot var
nämligen också en lidelsefull musikvän, och
i århundradets midt fann man honom i le
coin de la reine bland förkämparne för den
italienska musiken mot den franska.
Det är framför allt i sin Paradoxe sur
le comédien som Diderot uttrycker sina
tankar om skådespelarkonsten. Han
bekämpar våldsamt allt känslofullt spel, allt spel
på inspiration, genom hvilket skådespelaren
litar på »naturens bornerade instinkt och vill
låta denna ersätta det djupa studiet af
konsten». Inspirationen har sin betydelse för
studiet af rollen, men vid utförandet skapar
»en allt för stor känslighet en
medelmåttig aktör, en medelmåttig känsla skapar en
dålig aktör, men frånvaron af känsla är
villkoret för den store aktören». Den, som
endast spelar på sin personligt erfarna känsla,
skall i regel ej kunna behärska denna känsla,
och han skall då heller icke lyckas
behärska åskådarne. Behärskar han känslan, skall
han kanske lyckas den ena gången, men
säkert misslyckas en annan; han blir alltid
ojämn, äfven i samma roll, och ju oftare han
spelar rollen, ju svagare blir äfven den
personliga känsloeffekten och ju mattare blir
hans spel, efter som detta endast uppburits
af den personliga affekten. Dessutom blir
alltid den känslofulle skådespelarens område
begränsadt. Den store skådespelaren däremot
kan tolka de mest motsatta roller, ty han har
i lifvet studerat alla de sätt, på hvilka olika
känslor uttrycka sig, och är själf icke
behärskad af någon egen känsla, som hindrar
honom att tolka andras. Han har mätt,
beräknat, ordnat, reflekterat sig till uttrycken
för den karakter han skall framställa.
Endast denne genomstuderade konstnärs
framställning griper oss som en uppenbarelse
af lifvet själft; endast denne artist förblir
densamme under ett fortsatt utförande af
rollen. Den känslofulle skådespelaren förblir
medelmåttig äfven i sina största moment, ty
han får aldrig större dimensioner än sina egna.
Den store skådespelaren däremot kan antaga
de största människors dimensioner. »Hans
själ är danad af det subtila element, med
hvilket filosoferna fylla rymden, ett element som
hvarken är kallt, varmt, tungt eller lätt, som
ingen bestämd form har, men tager alla och
behåller ingen ...» Om han vore lika
personligt känslig, söndersliten eller hängifven
som vanliga människor, skulle han icke
hafva någon sinnesro kvar att kunna spela...
Emedan han är personligt kall, blifva hans
djupaste sorger och fröjder hans rollers. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
