Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Diderot som konstkritiker. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
ELLEN KEY.
kan ej äga karakter, just emedan han skall
antaga alla karakterer, och den, som
beklagar sig öfver denna egenart hos
skådespelaren, glömmer, att den är det absoluta
villkoret för hans storhet.
Om Diderots romaner kan man tala
kort. De äro icke anständiga och icke ens
underhållande. La religieuse har en
historisk betydelse som en bild af förfallet inom
vissa kloster. Jacques le fataliste påminner
om Rabelais’ cynism — hvarmed jag icke
menar Diderots vanliga grofhet att tala
rättfram om naturliga ting, utan den råhet,
som skämtar öfver dem. Goethe njöt af
Jacques — men något måste man ju ha
att förlåta både Diderot och Gæthe!
Liksom Diderot har sin styrka i
dialogen, ej i dramat, har han den i novellen,
icke i romanen. Äfven på novellens område
är han en föregångare till så väl vår tids
folklifsskildringar som våra psykologiska
novellister, särskildt genom de utmärkt
berättade små lifsbilderna Les deux amis de
Bourbonne och Ceci nesi pas un conte.
Diderots författarskap har ingen
karakteriserat mer kort och träffande än Taine,
då han yttrar, att Diderot ej äger sina idéer,
att de tvärtom äga honom, men att just
ett sådant geni som Diderot, hvilken icke
har någon bon sens, intet säkert omdöme,
ingen makt öfver sig själf, ger sig lösa tyglar så
som ingen annan, och därför äfven blir mer
naturlig, mer öfvertygande än någon annan.
Då inspirationen är öfver honom, kan han
bland tjugo svaga verk gifva ett, som är
en verklig skapelse, hvilken fortlefver genom
tiderna med sitt eget individuela, odödliga
lif. Ett sådant verk är, menar Taine,
dialogen Le neveu de Rame au, som, öfversatt
af Gæthe, först på tyska infördes i
litteraturen. Taine kallar denna dialog ett för
Diderots tid enastående verk, enastående
genom sin »helt personliga accent,
temperament, stil och passion», en skildring af en
så komplex, så originel, så lefvande och så
vanskaplig själ, »att han blir ett i
människans naturalhistoria ojämförligt vidunder
och ett oskattbart minnesmärke.» Men utom
detta, af Taine angifna värde, har »Le
neveu de Rameau» äfven det mer tillfälliga,
att vara en revolt mot det samhälle, där
brödnöden depraverar så många rika naturer
och lär dem att trösta sig — som »Le ne-
veu de Rameau» — med vissheten att, om
deras låga kryperi än icke ger dem ära, så
ger det dem åtminstone soppa!
Det är med »Le neveu de Rameau» med
Le Rève de d’ Alembert — om hvilken Taine
yttrar, att Diderot där sagt allt hvad som
kan sägas om naturen — med Lettre sur
les aveugles och Lettre sur les
sourds-muets, med Paradoxe sur le comèdien, med
afhandlingen om det sköna, med hans
Salonger och med brefven till hans älskarinna,
Sophie Voland, som man, enligt hvad Taine
med rätta anser, bör börja sitt studium af
Diderot, och äfven kan sluta det, om man
af honom vill erhålla endast kvintessensen.
I denna åt Diderot som konstgranskare
ägnade uppsats är icke platsen att tala om
Diderot som filosof. Hans skaplynne som
sådan kännetecknas bäst genom Grimms
omdöme, att Diderots hufvud var det mest
en-cyklopedistiska, som någonsin funnits, och
af Goethes: att Diderot var den mest
syntetiskt anlagde tänkare sedan Aristoteles’
dagar. Det är detta som ger Goethe
anledning att kalla honom den mest tyske af
fransmän, ett omdöme som jag dock hellre
skulle vilja grunda på det Gemüth, hvilket i
så hög grad utmärker Diderot, men som icke
i allmänhet finnes hos det franska
nationallynnet. Denna alltid vibrerande känslo- och
stämningsmänniska, allälskaren — le
panto-phile, som Voltaire vackert benämner
honom — denna saftiga och fruktbara, mera
breda än fina, mer aningsdjupa än klara
natur, har nämligen ej så litet af german
i förening med några af fransmännens bästa
egenskaper.
För öfrigt har Goethe naturligtvis rätt.
Från hvilket af alla sina kunskapsområden
Diderot än utgår, hvart han än, drifven af sin
brännande andliga nygirighet, förirrar sig, åt
hvilken grupp af företeelser han än ägnar
sina ifriga detaljundersökningar — alltid är
det dock enheten han söker bakom
företeelsernas mångfald. I den meningen är
han för visso filosof, att de stora
lifspro-blemen, det djupa lifsmysteriet aldrig
upphört att sysselsätta honom, och monismen
skulle varit hans »system», om han kunnat
begränsa sig inom något slags system.
Från kristen blir Diderot teist, så
indifferent skeptiker, så ateist — men hade ordet
agnostiker då funnits, torde det varit detta
han föredragit. Dessemellan har han lyriska
utbrott af panteism, då han genombäfvas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
