Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kain och Abel. Drama i 1 akt af Helge Rode. Öfversättning från författarens manuskript af A. R—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 6
HELGE RÖDE.
ABEL.
En liten stund — dl sitter han stilla; men därpå
far han upp och säger, att nu kan det vara nog.
Han bryr sig inte så mycket om det som jag.
HAGAR.
Och så sjunger du för honom?
ABEL.
Jag sjunger mest, när jag ensam.
HAGAR.
Hvad sjunger du då?
ABEL.
Hvad som faller mig in. Något när jag är glad,
och något, när jag är ledsen.
HAGAR.
Sjung för mig!
ABEL.
(springer upp och sjunger full af glädje.)
Eja for solen,
den mäktige herren,
min fader och vän.
Jag badar min kropp i dess ljus,
jag sträcker mina armar emot den.
Mina ögon äga dess glans.
Eja för jorden, som lefver i ljuset
med skogar och sjöar och blommor och gräs.
Vilddjuren höra min röst, när jag kallar.
Fåglarna sjunga och lära mig toner.
Eja för jorden, som lefver i ljus.
Eja för himlen, där solen hör hemma
och månen och alla de skimrande stjärnor.
De flykta som hindar, när dag stormar fram.
Natten är stor, men jag fruktar den icke.
Måne och stjärnor jag hälsar som vänner,
strålarna falla som regn på mitt hjärta.
Eja för himlen! Himlen är stor!
Eja för dagen och eja för natten!
Eja för dagen, som kommer i morgon!
HAGAR.
(sitter och blickar upp emot honom.’)
ABEL.
I dag är jag glad.
(Han sjunger plötsligt.)
Eja för kvinnan, som kom öfver klyftan.
Mera än solen och mera än stjärnorna.
Hollahej I Hollahej! Vän af mitt blod!
HAGAR, (nickar.)
Jag tycker om att höra dig sjunga.
ABEL.
I dag är jag glad.
HAGAR.
Sjunger du så för Kain>
ABEL.
Han bryr sig icke mycket om det.
HAGAR.
Jag tycker inte om Kain.
ABEL. (sätter sig.)
Hvarför inte? Jag trodde ni voro vänner. Jag
skulle gärna vilja, att ni vore vänner.
HAGAR.
I början tyckte jag om honom. Men i går
plågade han mig. Jag tycker mera om dig.
(De sitta en stund tysta.)
ABEL.
Vi sitta så skönt, så skönt.
HAGAR:
Vi ha det så fridfullt. (Flyttar sig närmare honom.)
ABEL.
Annars är jag icke så lugn.
HAGAR.
Inte jag heller. Jag går ut och vankar rundt
omkring, tills jag blir så trött, att jag inte förmår
mera. Jag tycker inte om vårt folk därhemma. De
stoja och plåga mig. När jag var en liten flicka,
flyttade vi från ställe till ställe, alltid. Men det är
länge sedan. Nu ha vi fast boning. Jag har större
lust att se många ställen.
ABEL.
Jag också.
HAGAR.
Jag tycker om att sitta bredvid dig. Skola vi
hålla hvarandra i hand? (De fatta hvarandras händer.)
HAGAR.
Nu sitta vi bra.
ABEL.
Ja, din hand är så liten. Nej, se hur liten
den är!
HAGAR.
Din är så kraftig. Du är visst mycket stark.
ABEL.
Jag blir starkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
