Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Har en nationalteater berättigad betydelse? Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
HELENA NYBLOM.
duktiga schackspelare hålla hvarandra
stången, tills den skarpsinnigaste vinner spelet.
En annan art af skådespel, som äfven
fransmännen kunna sätta i seen, är det
rekonstruerade historiska. Med det stora
material, som den historiska forskningen
och den etnografiska kunskapen numera
erbjuda de moderna författarne, hafva
franska diktare kunnat åstadkomma och
franska teatrar uppsätta skådespel, i hvilka
svunna tiders seder, bruk och kostymer
framställas så lefvande och korrekt, att de
äro fullt lika instruktiva som en
föreläsning eller ett museibesök.
Allt, som framföres af en lefvande
människa, har ju en särskild förmåga att göra
ett rikt intryck.
Kanhända skådespelets ovänner ville
tilldöma teatern en viss betydelse, om den
inskränkte sig till att uppföra sådana
allvarliga karaktersdramer med intressant
handling. Men då kommer en annan fråga:
— lustspelet. Hvad i all världen kan väl
lustspelet göra för nytta?
Jo, det är dock — Gud ske lof! —
så, att det finns något, som heter humor,
och att lifvet är fullt af så mycket, som
blott kan räknas till det komiska. Om
man skulle taga hvarje liten misshällighet
eller misslyckad situation djupt, så blef det
alltför mycket onödigt bedröfligt här i
världen. Nej, då hjälper man sig mången
gång bäst med att skratta.
Det har varit min erfarenhet i lifvet,
att de mest upphöjda karakterer, de
allvarligaste människor gärna velat skratta.
Deras glädtighet har varit så naturlig,
emedan deras allvar varit så äkta. Den sorts
allvar, som surmulet går och håller på sin
egen värdighet, är alltid mycket misstänkt,
och man kan icke nog ofta upprepa, att
allt sant allvar är gladt och hvarken ledset
eller ledsamt.
Barn, som dock äro de oskyldigaste
och naturligaste af alla, skratta mer än vi
andra. De ha bättre samvete.
Nu finns det ju många, både äldre och
moderna författare, som haft särskild blick
för det humoristiska och komiska och
spe-ciela anlag att få oss andra att observera
detta och roa oss däröfver.
Ja, till och med i den moderna
franska teaterlitteraturen, där det förekommer
så mycket lumpet och oanständigt, finns det
dock en hel rad lustspel, som blott ut-
märka sig genom uppsluppna och
oväntade situationer och ett sprittande humör,
s’om verkar uppfriskande.
I alla tider ha människor behöft skratta
någon gång, och de, som dagen igenom
sysselsätta sig med ett enformigt och
ansträngande arbete, behöfva det allra bäst.
Tyvärr är det en alltför stor och
blodig orättvisa som de bildade klasserna
ofta göra de arbetande, då de tro, att alla
dessa, för hvilka lifvet hufvudsakligen är
hårdt, blott kunna roas med simpla saker.
Det är snarare tvärt om. De s. k. obildade,
d. v. s. de, som hvarken uppnått en hög
andlig kultur eller bortfuskats genom
half-kultur, hafva en mycket sundare och sannare
uppfattning af det mänskliga än många bland
dem, som blott genom böcker känna lifvet.
Och dessa hårdt arbetande, som måste
försaka så mycket af allt det, med hvilket
vi andra kunna pryda och uppfriska
tillvaron, de glädja sig mer än någon af oss
åt allt, som är vackert, ovanligt och
upplyftande. De behöfva också bättre än
andra att någon gång få skratta.
Om de en eller annan gång kunna
skaffa sig den vederkvickelsen att få gå på
teatern, så gå de inte dit för att återse
samma nöd och bedröfvelse, samma
dryckenskap och andra laster, som de dagligen
ha tillfälle att se och kämpa emot, eller
för att anställa moraliskt-filosofiska
funderingar däröfver. De önska se skådespel,
som helt och hållet föra dem bort från det
enformiga, nedtyngande lif, de föra. De
vilja se obekanta, vackra syner eller också
få skratta af hjärtans lust.
Det har ofta stött mig, när bildade
unge män, som säga sig vara folkets
vänner, kommit fram med prestationer, som
skulle vara typiskt folkliga, att då dessa
prestationer uteslutande ha gått ut på att
framvisa råhet, dryckenskap och hjärtlöshet,
som om ingenting annat vore betecknande
för de lägre folkklassernas karakter.
Om jag vore en af »folket», skulle jag
känna en djup indignation öfver att veta,
att mina kamrater, min omgifning och mina
vänner framställdes på ett förvändt sätt för
de lyckligare lottade.
Lyckligtvis äro sådana karrikerade
framställningar af folket alldeles osanna.
Äfven om allt ondt och styggt
framstår i bjärtare färger bland de klasser, som
inte bry sig om att kasta konvenansens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
