Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Har en nationalteater berättigad betydelse? Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAR EN NATIONALTEATER BERÄTTIGAD BETYDELSE?
447
skenheliga kappa däröfver, så finns det å
andra sidan just hos dem en stor mängd
oförsökta möjligheter.
Just dessa s. k. obildade klasser, som
ej vilseledts af smakriktningar och
modesympatier, ha ofta det allra säkraste
väderkorn på, hvad som är verkligt vackert eller
roligt.
Den heroiska kamp, som så många af
dem i tysthet måste utkämpa för att göra
tillvaron en smula gladare, lär dem att
skåda djupare in i lifvets allvar, än vi andra
ens ha en aning om. Utan tvifvel skulle
just »folket» njuta mer än flertalet af de
öfriga åskådarne af verkligt goda skådespel,
och skådespelarne erfara nog själfva, t. ex.
vid de s. k. billighetsföreställningarna, som
dock alltför sällan äga rum hos oss, hur
inspirerande det är att framställa sin konst
för dessa ännu icke vilseledda sinnen, som
hungra och törsta efter en vederkvickelsens
stund.
För att nu särskildt tala om lustspelet,
så finns det verkligen fullt upp af goda
lustspel.
En så djup tänkare som Shakspere har
skrifvit en hel rad, som i poetisk skönhet
stå fullt lika högt som tragedierna, och
hvilkas gratiösa skälmskhet och djärfva
humor äro ett evigt glittrande springvatten af
ungdomlig lifsglädje.
Satirikerna Holberg och Moliére ha
skrattat åt världens dårskaper — visserligen
en smula hårdt, men sant och hälsosamt,
och vi alla, moderna människor, behöfva
skratta litet oftare.
Hela vår litteratur har nu länge nog
varit uppfylld af en sådan »Weltschmerz»,
att man verkligen måste gifva en person
rätt, som sade till mig: »Förr, när man
var ledsen, så tröstade man sig med
diktare, nu måste man söka sin tröst i —
verkligheten.»
»Men», skulle nog en del
misstänksamma invända, »man skrattar ju öfverallt,
på kaféer, varietéer, småteatrar. Man
skrattar åt alla slags usla och opassande visor
och skådespel.»
Jag hoppas, att de som ogilla teatern,
icke tro, att det är detta slags skratt, jag
vill förorda.
Att skratta åt det lastfulla är lika
upprörande som att sörja öfver det goda.
Men denna art af föreställningar, i
hvilka personer nedlåta sig att söka inverka
på åskådarens dåliga passioner genom
oanständiga dräkter och visor eller ett
opassande uppträdande, hör snarare under
polisens än under konstens domvärjo.
Det ges tusen tillfällen i lifvet, då man
kan skratta på ett uppfriskande och
oskyldigt sätt, och det finns lika många ämnen
för lustiga skådespel, hvilkas uppförande
icke skulle kunna stöta andra än dem, som
blott veta af ett ledsamt allvar.
Som bekant är det dock mycket
svårare att komponera något vackert och
gripande i dur än i moll, och vi ha verkligen
här hos oss haft brist på diktare med
spe-ciela anlag för det glada skådespelet.
Jag hör en ny invändning.
»Det är icke blott det glada som
missbrukas på teatern. Det allvarliga
missbrukas också. Ser man icke t. ex., huru det
ena efter det andra af de dramer, som
komma till oss från Frankrike och
Tyskland, endast gå ut på att apoteosera lasten,
och huru författarens hela sympati rör sig
kring de felande och samvetslösa, under
det att samhällets lagar och moralens
fordringar framställas såsom inskränkta och
löjliga?
Kan allt detta egentligen vara så
upplyftande och hälsosamt att bevittna?
Nej, rent ut sagdt, är det med en
ganska tvifvelaktig repertoar som de nu
lefvande stora konstnärerna, och i synnerhet
konstnärinnorna, göra sin rond i världen,
och detta beror helt säkert på, att dessa
storheter hafva till hufvudändamål att låta
sin egen personlighet göra sig gällande och
välja därför sådana stycken, som erbjuda
de flesta tillfällen att framstå i så många
affekter och toaletter som möjligt, och i
hvilka de på så kort tid som möjligt
kunna visa publiken alla sin talangs resurser.
Om icke detta skulle vara
grundorsaken, så vore det rent oförklarligt, huru
begåfvade konstnärinnor kunde stå ut med
att i månadtal uteslutande uppträda i en
tre, fyra roller och sådana roller som
Fé-dora, Kameliadamen, Claudes hustru,
Tan-querays andra hustru o. s. v.
Alla dessa rafflande dramer, hvari all
uppmärksamhet koncentreras på
primadonnan, uppfylla ingalunda skådespelarkonstens
idé, som är att så fylligt som möjligt återge
ett konstverk i dess helhet.
Då Eleonora Duse som »Santa» i
Vergas »Cavalleria rusticana» framställde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
