- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
452

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

452

HELLEN LINDGREN.

besynnerliga, som där förefaller, kan jag
icke nu berätta, men jag har själf sofvit
i det gula kabinettet, där hvita frun
brukar uppenbara sig, och ni kan tro, att
det finns många legender om hur hon ser
ut, när hon kommer och konverserar som
objuden nattgäst.

Och Fredrika Bremers romantiska,
ungdomliga ande tyckes ännu vistas i
dessa rum, kämpa med deras mörka
skuggor och med en tomtebonisses
fryntlighet titta fram bakom gardinernas tunga
veck. När hon kom tillbaka hit på
ålderdomen, Skref hon:

»Hvad jag känner det godt att vara
gammal, att hafva barndomens, ungdomens och
medelålderns oroliga tider bakom mig, att hafva
ett slags plikt och rättighet att blifva stilla,
samla mina tankar, ställa om mitt hus och
sedan sitta vid elden och spinna.»

Ett bidrag till hennes lifs saga ligger
ej blott i dessa trötthetens fridsamma ord,
utan också däri, att
Fredrika-Bremer-min-net sammanflätats med denna gård,
romantiskt allvarsam och dock i hela sin
naturomgifning leende vacker, historiskt
storslagen och dock barnsligt täckt
naturlig. Fredrika Bremer kan aldrig fullt
förlika motsatsen mellan den barnsliga
ysterheten med lusten att påtaga sig en
härskareroll jämte det grubblande sinnet.
Det ligger någonting i denna Fredrika
Bremers lyckönskan till sig själf att vara
gammal, som är värdt att psykologiskt
taga reda på. Orsaken skall jag strax
försöka att förklara.

Måhända har ni någon gång märkt
ett andesamtal, liksom en hemlig dialog,
förd af en manlig och en kvinnlig stämma,
under det ni samtidigt hört samma man
och kvinna resonera om något helt annat,
vare sig de likgiltigaste eller de
allvarsammaste ämnen? Ni har tyckt er höra
den manliga rösten börja ungefär så:
»Låt oss icke förifra oss, man kan
uppställa vårt lilla diskussionsämne som en

fråga, det är ett intressant problem.»
Den kvinnliga rösten infaller då som
oftast: »Ett problem! Jag vill lefva det.»
Den trötta manliga rösten tyckes härvid
svara: »Var så god, jag hindrar dig icke»,
hvarpå den kvinnliga rösten genmäler:
»Alltid säger du: lef så mycket du vill.»
Nu fortsätter mannen: »Kan du aldrig
bli trött på att lefva?» Men då tyckes
den kvinnliga rösten nästan alltid tala
ungefär så: »Nej, aldrig. Trött på att
lefva? Förstår du då icke, att det för det
första finns något kvicksilfveraktigt i min
natur, som behöfver omväxling, behöfver
taga parti, kanske också växla parti? Hur
litet har jag för öfrigt icke lefvat mot
dig och andra män! Men dessutom skulle
det icke hjälpa det ringaste, hur mycket
eller hur litet jag lefvat. Jag skulle
alltid vilja lefva mera. Och för det tredje
— jag har alltid rätt, därför att jag
känner, att jag har rätt. I edra högtidliga
manliga tvister tyckes det ju ofta nog gälla
lif och död, åtminstone ser det ut så, när ni
gräla, men alltid afdömes tvisten på ett
eller annat sätt, hvarvid den ena parten
alltid till slut erkänner sig ha orätt. Han
blir kanske öfverbevisad genom ett s. k.
logiskt resonemang eller han försonar
sig kanske efter en duell, han ger sig i
alla fall, men jag», säger den kvinnliga
rösten,» jag har alltid rätt, och det är för
öfrigt ganska märkvärdigt.»

Den kvinnliga rösten har verkligen
rätt, subjektivt taget, och denna kvinnliga
röst är Fredrika Bremers. I sitt sätt att
resonera är hon ingalunda i ordets
dåliga bemärkelse kvinnlig. Man skulle
snarare vilja säga, att hon är manlig, ty
hon kan ha logikens skarpaste vapen i
sin arsenal. Men hon har den äkta
kvinnliga blandningen af undfallenhet och
okuf-lighet, af tolerans och rätthafveri. Hon
kan ofta gifva sin andlige lärare Böklin
orätt, men det sker alltid ödmjukt; ger
hon honom åter rätt, sker det med glad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free