Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMER.
45 i
underkastelse under hans högre vishet,
och i bägge fallen är hon en äkta kvinna
af det ädlaste slaget, som alltid står på
egen grund och botten, som aldrig vill
såra och som älskar att lära, som vill
lefva, d. v. s. omfatta allt. Hon äger
ett behof af att beundra, att tillägna sig
•—■ att aldrig tro på annat än det hon
själf vill tro, och hon har en stor
njutning af att bekänna.
Böklin, den intressantaste företeelsen i
hennes utvecklingshistoria, till hvilken jag
återkommer, rektorn i Kristianstad, som
sedan blir kyrkoherde, som träffar
Fredrika Bremer blott några få gånger och
hvarje gång endast några korta veckor
under ett långt lif, och med hvilken hon i alla
fall underhåller en lifslång brefväxling —
honom visar hon ett fullkomligt
lärjunga-sinne, som ibland tyckes vara nästan
slafviskt undergifvet. När hon sedan med
oväntad hastighet blef den stora Fredrika
Bremer och han —- den skolade
skol-magistern och för öfrigt den verkligt lärde
och själftänkande filosofen — icke ger
vika en tum i deras diskussioner, då tar
hon fortfarande emot hans något
gammalmodiga teologi med samma barnsligt
ödmjuka tacksamhet, men det är ändå evigt
samma obetvingliga natur hos henne —
hon är till ytterlighet impressionabel och
dock i all ödmjukhet alltid oppositionel,
hon är lika förtjust i hans lärdomar som
förr, lika ifrig att ännu utbyta bref med
honom, äfven sedan hon sett alla möjliga
teologiska storheter, både Martensen och
Vinet, hört påfven och klostrens
slagfärdigaste prelater — hon är alltid lika
trogen men också alltid lika omöjlig att
omvända från det, som är hennes eget
själfforvärfvade, personliga innehåll.
Hvilket är då detta själfforvärfvade,
personliga innehåll? Det är en stark tro
på det individuela, på samvetets
rättighet och okränkbarhet — den gjorde
henne t. ex. i motsats mot Böklin till
P. J. BOKI.IN. SEPIAMALNING AF FREDRIKA
BREMER.
vän af frikyrkorna, och den ligger äfven
under förkunnelsen af hennes »nya
sanning», att kvinnligheten har en förmåga
och en kraft att blifva något annat än
den är — ehuru ingen då för tiden ville
erkänna denna kvinnlighetens förmåga
och dess kraft.
Ljuder det icke som ett nödrop, när
Fredrika Bremer till miss Frances Lewin
(sedermera fru von Koch) 1831 skrifver:
»Vi behöfva en kvinna, sådan som ni
är i karakter och bildning. Det är
märkvärdigt, huru mycket kvinnokönet här i
landet i sann intellektuel bildning står
efter mankönet» (II 398). Och hvad är
det, som håller det nere? En gång, när
hon sitter som sjuksköterska vid Hedda
Wrangels sjukbädd 1832, skrifver hon
till Böklin om väninnan, och när han
icke förstår, hvad hon säger, utbrister hon:
»Du känner och förstår mycket, min bror,
ett känner och förstår du dock ej, och det är
lifvets djupa fattigdom — denna känsla i själen
af att stundligen svälta ihjäl, som uppkommer
då lifvets flamma flämtar oroligt omkring i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
