Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48O
HANS AANRUD.
hurtigare, de nästan ilade öfver den jämna
vägen; hans öga var fäst på det mörka
gapet, där vägen gick in i skogen, och
som för hvarje steg blef allt större och
liksom kom honom att öka sina steg.
Så var han med ens inne i gapet;
skuggan framför honom försvann, hans rygg
böjde sig åter, och han stannade och
lyddes.
Icke ett ljud. Blott en hunds döfva
skall långt borta.
Han fortsatte att gå, men det var
något som af lyssnande ångest öfver hans
gång-
Det rådde en underlig blandning af
ljus och mörker därinne; omväxlande,
förvirrande svarta hål under de rimtäckta
granarna, långa mörka skuggor tvärs
öfver vägen och så med ens någon
glittrande månstrimma; allt detta om och om
igen fram längs den långa, flata mon,
där vägen skar sig fram och fram, som
ville den aldrig ta slut.
Här och där föll någon klunga af
rimfrost och drog andra med sig i fallet, så
att de föllo som glimmande kalla snöfall
och kommo det lugna ljuset att skälfva.
Då stannade han ofrivilligt med foten
lyft, höll andan och såg sig om.
Men där var intet att se; blott ett
otydligt spår efter en räf, som envist
följt vägen och flere gånger korsat den.
Men för hvar gång satte han foten
varsamt ner igen, som vore han rädd,
att dess knarrande skulle komma hela
skogen att spritta till.
Han gick och gick i det oändliga.
Så gjorde vägen med ens en sväng
inåt, ett ljust gap visade sig; mon var slut.
Han stannade och lyssnade framåt.
Nej.
Han rätade på sig och såg sig
tillbaka. Så blef han en stund stående.
Plötsligen gick det som en skälfning
igenom honom, han böjde sig helt fram
och lyssnade.
En tunn, förfrusen bjällra sände
stötvis ett sprucket ljud fram mot skogen.
Ljudet kom i så jämn takt, som ginge
hästen i skridt.
Han stod en stund och lyssnade;
ljudet växte, stötarne blefvo raskare; den
körande hade ökat till kort traf.
Han vände och gick sakta tillbaka
öfver mon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
