Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN VINTERNATT.
Han sköt mössan tillbaka, strök
vattnet från de frostiga ögonbrynen och
fäste ett par blåa, trovärdiga ögon på
en man, som stod tätt tryckt mot
vägkanten.
Hästen stod också lutad med
hufvudet åt den sida, där mannen var.
Det var stilla ett ögonblick, ingen
rörde sig.
Så sade mannen på släden:
■— Ar det du, Even?
Han svarade icke.
— Ar det inte du då, Even?
— Jo.
Det kom som en hviskning långt ifrån.
— Skall du norrut eller mot söder ?
— Mot söder.
Mannen på släden rörde på sig.
— Vill du inte sitta upp?
— Jo vars.
Han satte sig långsamt upp skrefbent
bak på lasset. Det töfvade innan de
kommo i ordning, så rycktes det i
tömmarna, och hästen skumpade åter i väg.
Det förgick en lång stund, utan att
något sades. Så vände den som satt
framför helt litet på hufvudet och sade
till den andre:
—• Det är bra underligt med så’nt
här månsken. Jag blef riktigt kuslig till
mods, när jag mötte dig. Du såg så
blek ut, att du såg ut som en döding.
Han höll hufvudet vändt något litet,
som väntade han på svar. Det kom ej,
Han vände då hufvudet halft undersam.
Ingen sade något. Det var helt stilla,
medan de sakta rasslade fram längs den
långa skogsvägen än i månljus och än
i skugga.
* *
Månen började luta mot väster, ljusen
från gårdarnes fönster på båda sidor om
dalgången dogo långsamt hän det ena
efter det andra och släcktes till sist; det
blef så underligt tomt efter dem.
Ord och bild, "j:e årg.
Blott den ena gården uppe i backen,
där den lilla sidovägen gick upp, såg
ännu med sitt lugna, hvita öga ut öfver
dalen, så enformigt och utan blinkning.
Ljuset kom från en lampa, som i en
lång ståltråd hängde ner från taket
däruppe i kammaren och som kastade sitt
sken ut i en rund krets, men så svagt,
att mörkret tittade fram ur hvarje hörn
af rummet. Starkast lyste det på det
tunga, hvitskurade träbordet, som stod
under detsamma, och på slagurets hvita
urtafla midt emot. Det var ingen eld
därinne, det var släckt på spisen och
spjället var slutet. En svag ugnsvärme
rådde i rummet.
Öfver ena bordsändan låg hvitt
linnetyg utbredt, och på hvardera sidan om
bordsskifvan satt en kvinna och sydde.
Den ena var gammal, litet fyllig och
kort i lifvet med ett bredt ansikte och
bestämda, välformade drag. ■ Ett par
grofva glasögon med mässingsskalmar
och med ett snöre rundt omkring nacken
utanpå schaletten sutto så långt fram på
näsan, att hon då och då måste lyfta
på hufvudet för att genom dem kunna
se på sömmen; då visade sig ett par
lugna, blåa ögon.
Den andra var ung men hög och
fyllig; det var något fullmoget öfver alla
hennes former: det groft skurna ansiktet
med de sällsamt fasta, isblå ögonen, den
breda, kraftiga munnen och det stora
bröstet, som nästan var för stort till den
smala öfverkroppen. Hennes hår var
ljust och rikt, men hon verkade
knappast ljus, det steg liksom ett svart dun
från halsen, det smög sig som en skugga
öfver hela ansiktet och stack fram under
ärmlinningen och ända fram till den lilla
bruna handen, som litet osäkert sysslade
med sömnaden.
Det var helt tyst, ingen af dem sade
ett ord. Den stora klockan lät höra sitt
jämna, enformiga tickande, allt medan
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
