Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En vinternatt. Af Hans Aanrud. Öfversättning från norskan af B—r M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48O
HANS AANRUD.
den lilla visaren nederst på skifvan
flyttade sig som en svag skugga; då och
då krasade det i det grofva linnet, då de
rispade med nålen för att underlätta
fållandet. Uen gamla såg stundom upp
öfver brillorna mot den andra, det var som
hade hon lust att tala, men sänkte
hufvudet igen, då hon icke mötte den
ungas blick.
Och uret tickade, och på nytt
krasade det i linnet. Ändtligen sade den
gamla utan att se upp:
— Du är så tyst och betänksam i
dag, Karin.
Det kom intet svar.
— Nå nå, det är ju inte så
underligt heller, om en hel del konstiga tankar
kommer öfver en, när en syr sitt
brudlinne. Det minns jag med mig själf.
Karin böjde sitt hufvud ännu djupare
öfver sömmen, så att den gamla endast
såg den öfversta delen af pannan, där
en djup rodnad gled ända upp mot
hårfästet. Hon fortfor:
— Ja ja men, det är konstigt förstås
att komma in i så mycket nya ordningar,
men du ska få se, hur bra vi ska få det
allesammans, vi två ska nog komma bra
öfverens du, och en snällare man kunde
du inte få, Nils är så foglig och
trohjärtad.
Karin sade ingenting, och det blef
en paus; så fortsatte den gamla:
— Och er näring får ni ju också,
till våren får han ju gården.
Åter blef det tyst en stund.
— Men hvart kan Even ha tagit
vägen i afton då? fortsatte den gamla.
Karin vände plötsligt sitt hufvud mot
dörren och böjde det åter hastigt
tillbaka.
— Ja, den där Even, det är då aku
rat som ett annat virke i honom. Det
skulle ingen kunna tänka sig, att dom
är bröder. Du Karin, du — det kom
något förtroligt i den gamlas stämma.
För första gången såg Karin upp, och
den gamla studsade litet vid hennes
främmande, frånvarande blick.
— Ja?
— Dom sa, att Even var öfver hos
erat emellanåt nu i höst. Har du hört
något om det?
— Nej.
—■ Han går visst och funderar på
syster din. Hon ska ju ha gården hon.
Tror du hon tar honom?
Karin såg frånvarande rakt fram och
svarade icke.
— Hörde du inte, hvad jag sporde
om?
— Äh jo; om far vill så.
Karin böjde sig helt ned öfver
sömmen. Den gamla betraktade henne litet,
sköt så ogillande fram sin underläpp och
böjde sig också.
Efter en lång stund sade hon:
— Nils, han dröjer länge på
stadsresan i dag. Han bör fäll vara här i
alla fall före midnatl.
Intet svar. En stund senare:
— Du ska få se, att han glömt bort,
att han ska ha bröllop om tre dar, så vi
få nog packa upp stadslasset i morgon
bitti, om vi ska bli färdiga.
Litet senare:
— Äh nej, det har han inte, men
han är så blyger han, så han vill inte,
att det ska se ut som om han hade för
brådtom med att komma hem. Han
hade nog inte kommit sig för att fria
han, om inte far din kommit hit, så jag
kunde hjälpa honom på trafven.
En stund därefter:
— Men han blir väl inte sä
bortkommen, när ni varit gifta en tid, ska du
få se.
Så blef det tyst igen. Uret tickade
och sömmen raspade, den lilla visaren
smög sig som en skugga rundt omkring
den hvita taflan.
Plötsligt stannade Karins fingrar ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
