Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - II. Prosaister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
organisation för tyranni, lidande och last.
Paul Hervieu är denna societets skildrare.
Orsaken hvarför det genom hans böcker
går liksom ett sorl af grymhet, det är den,
att man ständigt hör rörelsen af alla dessa
små trådar, som skänka ett konstladt och
flyktigt lif åt de arma marionetter, som
kallas människor.
»Sur 1’herbe mölle, dans la nuit, les jeunes filles
aux cheveux de violettes ont dansé toutes ensemble,
et l’une de deux faisait les réponses de 1’amant.
Les vierges ont dit: »Nous ne sommes pas
pour vous.» Et comme si elles étaient honteuses,
elles cachaient leur virginité. Un aegipan de pierre
blanche jouait de la flute sous les arbres.
Les autres ont dit: »Vous nous viendrez
cher-cher.» Et elles luttaient sans énergie en mëlant
leurs jambes dansantes. Les tuniques flottaient dans
l’ombre de la lune.
Alors chacune, se disant vaincue, a pris son
amie par les deux oreilles comme une coupe par
les deux anses, et, la tete penchée, a bu le baiser.»
Författaren till denna lilla dikt och till
hundra andra lika fulländade, publicerade
under titeln Chansons de Bilitis, vill i vår
moderna mänsklighet, som han anser vara
fördärfvad af tjugu århundradens
kristendom, på nytt inympa den hedniska
skönhetskulten. Uppgiften är lika svår som
lockande. Man tillintetgör icke historien
så lätt, och det kräfves annat än
litteratur — hur lysande den än må vara — för
att gjuta nytt blod i vårt gamla samhälle.
Om konst kunde föra till målet, skulle
Pierre Louys för visso vara denne
ny-heden-doms sanne och segrande profet. Ingen
af dessa senare års litterära framgångar
kan jämföras med den, som kommit hans
roman Aphrodite till del. Det var mera
än nyfikenhet, det var uppriktig beundran
i denna succés, en sällsynt sak i denna tid,
då hopen framför allt strömmar samman
kring det som skänker den ett lågt nöje.
Det är sant, att de okyska
alexandrinska sedemålningarna måhända icke voro
helt och hållet utan sin andel i denna
oerhörda succés. Men boken är så
förtjusande, att man i dess framgång framför allt
måste se en triumf för konsten, och att till
och med de, som skulle ha varit frestade
att protestera i anständighetens namn, icke
ha kunnat finna uttryck för annat än
beundran. Zola har — i en helt annan genre, det
är sant — aldrig varit i åtnjutande af en sådan
undantagsrätt. Saken är, att Pierre Louys
pierre louys. Ur le Livre des masques.
är diktare. Hans själfsvåldiga fantasi är så
full af behag, hans bedårande kurtisaner
strö så mycket rosor kring sina förtrollande
steg, att man med eller mot sin vilja
tvingas att med dem framhviska deras
tillbedjansvärda bön. Och icke ett ögonblick
kan den mest ömtåliga smak känna sig
sårad i hans sällskap. Har han icke
dedicerat sina- Chansons de Bilitis »till de
unga flickorna i framtidens samhälle»? Det
ligger ingen utmaning däri, endast den
uppriktiga öfvertygelsen, att det sköna alltid är
kyskt. Och unga flickor skulle i själfva
verket också kunna läsa denna bok: den
skulle helt visst bringa oro i deras sinnen,
men den skulle icke stöta dem. Nakenheten
kan icke verka stötande, då den är skön. Hos
Pierre Louys synes själfva lasten ren.
Hvarför icke erkänna denne utsökte konstnär
som han ärr Äro icke det adertonde
århundradets galanta målare i dag en ära för
våra museer? Författaren till Aphrodite är
litteraturens Boucher.
Ännu en romanförfattare, ännu en
hedning: Hugues Rebell. Men denne har
våldsammare och bjärtare färger på sin
palett. Hans nuditeter utmärka sig för en
yppig och lysande karnation. Formens
renhet, gestens skönhet få här gifva plats för
skådespelets yppighet. Det är en rik,
öfver-flödande och stormig orgie: Rubens eller
Veronese.
I Nichina, som med ens har bragt
Hugues Rebells namn upp i det fulla
dagsljuset — förut var det endast kändt i
litterära kretsar genom några utsökta poetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
