Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - II. Prosaister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
LOUIS DUMUR.
hugues rebell. Ur Mercure de France.
■och filosofiska fantasier sådana som hans
Chants de la pluie et du soleil eller
genom de spirituela och ogudaktiga
historierna i hans Magazin d’auréoles ■— i
Ni-china frambesvärjer författaren en yppig och
lasciv bild af det XVI:de århundradets
Venedig, en enorm fresk, drypande af guld,
purpur, blod och smuts, med ett tåg af
okyska kvinnor, utsväfvande herrar,
prakt-lystna biskopar, liderliga munkar,
konstnä-närer, poeter, morer och krigare.
Hufvud-personen är också här en kurtisan, men
hur olik Pierre Louys’ hjältinna! Mellan
den feta venetianskan och den delikata lilla
grekinnan ligger hela den vidd, som skiljer
materialism från sensualism, köttet från
nerverna, rödt från rosa, glupskheten från
begäret, vällusten från njutningen. Det fel
man skulle kunna förebrå Pierre Louys vore
klemighet, Hugues Rebells vore brutalitet.
En ny roman af samme författare, la
Femme qui a connu Vempereur, som nyss
har publicerats i Mercure de France, är
icke mindre tilldragande — och icke heller
mera att rekommendera för pryda läsare.
Denna gång har Rebell stannat vid en epok,
som nära nog är samtida med vår egen
och som alltså tillåter den fria hållning och
den mångfald i iakttagelser, som utmärka
den moderna romanen, medan den på samma
gång är tillräckligt historisk för att ännu
-en gång gifva hans lidelsefulla kärlek till
det förflutna tillfälle att breda ut sig i en
roande och fin rekonstruktion. Det är det
andra kejsardömet han här har satt i seen.
Man har förebrått Rebell den nästan
paradoxala fantasi, med hvilken han tecknar
sina personer; därifrån och till anklagelsen
för att göra »modehistoria» är steget icke
långt. I la Femme qui a connu
Vempereur finner man en Napoleon III,
tecknad med fulländad rättvisa, med en mycket
säker smak och med en mycket spirituel
sanning. Den är det bästa svar författaren
till Nichina kunnat gifva sina kritici.
^
Allt hvad denna franska humor äger
finast, mest genomträngande och mest
genom-arbetadt är på ett hänförande sätt
representeradt hos Jules Renard. Men denna
humor bör, alldeles säregen och stundom rent
klassisk som den är, noga skiljas från sina
båda stamförvandter: »esprit’n» och
»bla-guen». Jules Renard har ingenting af hvad
man kallar parisisk esprit eller rättare sagdt
af boulevardesprit. Hans talang är
grundad på ett långsamt studium, på
minutiösa iakttagelser, ur hvilka han väljer ut
det drag, som synes honom intressant, den
detalj, som ingen annan har lagt märke till
och som ger karakter åt det föremål han
berör. Esprit’n betjänar sig af
abstraktioner, den drar det komiska ur högen af
idéer. Jules Renard tar verkligheten på
kornet. Ännu mindre är han en »blagueur».
Han skiljer sig väsentligt från dessa
författare med bizarra mystifikatörhjärnor, som
man brukar sammanfatta under
benämningen humorister (»auteurs gais»), och med
hvilka han stundom orättvist förväxlas. Jules
Renard är ensam i sin genre, åtminstone
för närvarande, medan det vimlar af
kvickhetsjägare ; men han följer den sanna franska
traditionen, och hans förfäder i rätt
uppstigande led äro våra stora klassici, Moliére,
la Fontaine, la Bruyère; i synnerhet den
sistnämnde, på hvilken han ofta kommer en
att tänka.
Ända sedan hans Sourirespincés, hvilka
först skapade denne egendomlige
författares namn, kan man i Jules Renard hälsa
en beundransvärd ironiker. Det fanns i
denna lilla volym en typ, flyktigt skisserad,
en liten tålig och beskedlig gosse, som
strax blef berömd. Poilde-Carotte (han
har senare i en annan bok tagit upp typen
på nytt och fulländat den) blef Jules
Re-nards David Copperfield eller Jack. Han
hade endast behöft dikta en romanhandling
omkring honom för att göra honom lika
universelt populär som hans båda
föregångare. Tyvärr har den bredare kompo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
