Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton
- III. Dramatiska författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
LOUIS DUMUR.
maurice donnay. Ur la Revue des rezmes.
tionel, aldrig banal; den är byggd på
mycket enkla saker, melankoliska stunder,
o-märkliga slitningar i hjärtat. Kärleken hos
Donnay är hvarken passion eller last, ännu
mindre är den tillgifvenhet eller begär att
offra sig själf; den är en förälskelse blott,
och denna förälskelse gränsar ofta till
galanteri. De älskande bryta med hvarandra,
försonas och skiljas: det är det vanliga
temat. Öfver Donnays personer ligger det
liksom en slöja af ironi. De tyckas vara
rädda för att göra sig löjliga, om de visa
sig allt för ömma, de liksom spela komedi
för sig själfva; och likväl lida de, lida af
kärlek, eller kanske af oförmåga att älska.
Det är något af Marivaux hos Maurice
Donnay.
*
Henri Lavedans esprit är skarp,
bitande, skärande, den stöter till satiren; den
är elak på ett oemotståndligt lustigt sätt
och med en ton af bitterhet, som
uppkommer just genom öfverdriften i själfva
skrattet. Det är den stora världen,
rikedomens och aristokratiens värld (det är för öfrigt
i våra dagar svårt att skilja dem åt) som
har det sorgliga privilegiet att gifva Henri
Lavedan stoff till hans bitande kvickheter.
Han gisslar den obarmhärtigt, han hakar
sig med raseri fast vid dess dumhet och dess
obetydlighet ännu mera än vid dess laster
och oegentligheter. Det är den ruttna
societeten i en nation på förfall, en
societet som existerar endast genom snobbis-
mens styrka och modets allmakt. Lavedans
mondäna typer, klubbherrar, gamla
flickjägare, lastbara eller flirtande kvinnor, alla
ha de det gemensamt, att de vilja roa sig
genom alla tänkbara medel och att de
midt i de sämsta dårskaper endast lyckas
ha vidunderligt tråkigt. De äro alla bragta
ur jämnvikt af lifvet, uttömda, utlefvade, de
ha icke tillräcklig substans kvar i sina
stackars hjärnor för att tänka eller älska. De
ha inga lidelser, de ha icke ens den
vulgära nyfikenhet, som, också den, kan binda
en kvar vid lifvet. De äro groteska
figurer ur en öfverciviliserad värld, groteska
figurer som öfverdrifva sig själfva för att
posera för galleriet.
Det skulle vara sorgligt, om det icke
vore så underbart komiskt. Det finns en
bättre utväg än att harmas, nämligen att
skratta; och Lavedan är i det hänseendet
en förträfflig lärjunge af Moliére, den
Moliére som skref les Précieuses ridicules.
I le Prince d’Aurec, les Fe tar ds och
framför allt i le Nouveau jeu har han gifvit
verk, som täfla med det bästa som skapats
af dramatisk satir, och han har föryngrat
denna genre genom uppfinningsrikedomen
i handling, genom dialogens öfverraskningar,
genom den lustiga jargon han låter sina
personer tala och genom ursprungligheten
i den kvickhet, som han öfver allt öser ut
med fulla händer.
henri laved an. Ur la Retme des revues.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0550.html
