Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - De nykomna i den franska litteraturen. Af Louis Dumur. Öfversättning från författarens manuskript. Med 13 bilder efter teckningar af Félix Vallotton - II. Prosaister - III. Dramatiska författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.
493.
sitionen aldrig varit hans starka sida. Hans
typer, ty han har skapat flera, äro
tecknade blott med några små drag utan att
sammanbindas af en historia, blott med
några korta, karakteristiska anekdoter; och
om än detta är tillräckligt för en subtil
läsare, kräfver mängden dock alltid en
kraftigare sås. En enda gång har Jules
Renard försökt skrifva en roman; men om
också VEcornifleur visserligen bildar en
bok, har ban likväl här gått tillväga på
samma sätt: det är en serie af fragment,
som det icke fullt har lyckats författaren
att sammanbinda till en enhet.
Jules Renard skrifver alltjämt »sidor».
Däri har han blifvit mästare. Miniatyren
är hans område. Och om det är sant, att
en sonett utan fel uppväger en stor dikt,
då äga vi i honom -— det är allas
mening — en af våra bästa prosaister. Än
ironisk och grym, än vek och drömmande,
en lättrörd poet och en iakttagare af det
pittoreska, ständigt ytterst säker i språkets konst,
har han som ingen annan gåfvan att behaga,
roa och med några outplånliga streck fånga
de flyktiga intryck, af hvilka lifvet i det
hela består.
En del af hans små stycken, fulländade
i sin form, skola i sinom tid blifva synliga
i alla antologier. Se här en, hämtad ur
hans senaste bok, Bucoliques.
Une Rose d’automne.
»C’est une houppe de senteur, e’est un nid d’ailes
de papillon. C’est une étoile de la danse.
Elie s’épanouit trop vite dans une flüte d’eau
puré, près de la lampe. Chaque matin je donne
un coup de canif à sa tige. Elie qui s’élançait
gracieuse, elie ne sera bientot qu’une naine. Déjà
elie perd pied, et le col de sa flüte la serre.
Elie regarde toujours de mon coté d’un oeil
voilé de multiples paupières.
Ou, si je dis des vers, elie m’écoute, comme
une oreille penchée.
Ce soir, sa première feuille tombe, avec le bruit
seulement qu’il fallait pour m’avertir. Puis une
autre se détaché. C’est son automne qui commence.
Elie ne se dépouille qu’à regret, et s’arréte
souvent, prise de pudeur.
Il faut que je 1’aide, que d’un doigt sensuel
j’écarte ses dessous à peine rosés et que j’aille
jusqu’au coeur.
Et le coeur aussi se désagrège.
Longtemps ses parfums lui survivent et flottent,
libres, autour de moi.
Des feuilles mortes, j’applique à mon front les
pius fralches, que la chaleur recoquille.
Je måche mélancoliquement le reste.»
— -— Som dramatiker utmärker sig
Jules Renard för samma precision och samma
JULES RENARD. Teckning för Ord och bild.
skarpa iakttagelse. Icke heller där lämnar
han det lillas genre. Han är en ciselör.
En akt är nog för honom. Särskildt bör
nämnas le Plaisir de rompre, ett delikat
mästerverk, som, kreeradt af Jeanne
Gra-nier, har gjort stor lycka.
III.
Dramatiska författare.
Teatern har under dessa sista år
undergått en märkbar utveckling, nästan en
revolution. Publiken har ändtligen tröttnat
på de gamla formlerna och bestämt sig för
att föredraga en sannare och mindre
konventionel konst, en konst som står lifvet
närmare. Därifrån härleder sig en
konstellation af nya författare, för hvilka
teatern, som ända dittills varit okänslig för
de rörelser, som ombildat romanen och
poesien, har slagit upp sina portar på vid
gafvel, och af hvilka några redan ha
uppnått vackra framgångar.
Bland dessa nya intar Maurice Donnay
en plats för sig själf. Det går genom hans
pjeser en förtjusande ton af erotik,
fullständigt modern, på hvilken diktaren sätter
spets genom en krydda af fantastik från
»Chat-Noir», till hvars förnämsta stjärnor
han fordom hörde och hvarifrån hans rykte
först började spridas. Amants på
Renaissance och la Doidoureuse på Vaudeville
äro de bland hans stycken, som mest
applåderats. Man kände redan hans fina,
paradoxala och gäckande esprit; han visade här,,
att han också ägde tårarnes gåfva. Men
den rörelse han känner är aldrig konven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
