Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
THOR ANDERSSON.
arbetade Tysklands »segerkejsare» och
den nyss bortgångne »järnkanslern» för
återupprättandet af fäderneslandets
storhet. Med hvilken framgång är allmänt
bekant.
Då Bismarck tog vården om de
ho-henzollerska angelägenheterna, ägde han
allt annat än det preussiska folkets
sympatier — det enda understöd han kunde
påräkna var från ultramontant och
ultrakonservativt håll. Bismarck tillhörde ej
heller någon vare sig konservativ eller
liberal riktning. Han var då, hvad
knappast någon annan statsman i Tyskland
den tiden var, helt enkelt och
målmedvetet nationel. Hans stora mål var ett
enigt Tyskland under Preussens ledning,
och för att nå detta höll han det för en
matematisk omöjlighet att annat än
genom ett krig aflägsna den
preussisk-österrikiska dualismen.
Inför den stora allmänheten, som 1862
icke kände någon af alla de lysande
politiska »Denkschriften», hvarmed Bismarck
under åratal flerfaldiga gånger uppvaktat
sin monark och den preussiska regeringen,
stod han icke endast som »landtjunkaren»,
som den »feodalt-aristokratiske demonen»
utan till och med som »den lättsinnige
spelaren». Hans enda stöd i den
väldiga striden, tills hans politik 1866 firade
så glänsande triumfer, var Preussens
konung. Tillförlitligheten i dennes väsen,
icke hans geni, var den fasta grund,
på hvilken hans rådgifvare byggde. Också
får man för den dåvarande tiden icke
antaga någon inre öfverensstämmelse
mellan Wilhelm och hans förste
rådgifvare. Konungen hade stort förtroende till
Bismarcks skicklighet och till hans
karakter, men han förstod dock endast delvis
ministerpresidenten och dennes politik.
Hans tankar rörde sig om Preussens
militära säkerhet och om huset
Hohenzol-lerns ära och värdighet. Preussen och
Tyskland föllo för honom icke så helt
och hållet tillsammans som för Bismarck.
Idéen om den konstitutionela
nationalstaten under Preussens ledning afvisade
han visserligen icke, men den kom icke
heller ur hans själ; han förmådde icke
att vinna något rätt förhållande till
den. Hans politiska isolering midt ibland
det preussiska folket och den kungliga
familjen icke endast bekymrade honom
svårt utan lät också hos honom starka
tvifvel uppstå med afseende på
riktigheten i hans hänsynslöse ministers rådslag.
Den som därför tror, att Bismarck under
konfliktstiden, tack vare ett oföränderligt
förtroende från allerhögsta håll,
sönder-rifvit sina motståndares nät liksom spindel
-väfvar, han misstager sig.
Bismarck förklarade en gång, att han
ansåge sina diplomatiska handlingar 1864
för de svåraste och lyckligaste af alla
sina diplomatiska företag. Medan han
stod i konflikt med den preussiska
landtdagen, stegrades allt mera
nödvändigheten att reformera det tyska förbundet.
En af Bismarcks första handlingar som
ministerpresident var ett samtal med
Österrikes sändebud Karolyi i Berlin, hvarunder
han uttalade Preussens önskan att i
Tyskland icke hindras af Österrike och
riktade den uppmaningen till
Donaumonarkien att förlägga sin tyngdpunkt till Ofen.
På Österrikes initiativ kom då
furstedagen i Frankfurt am Main till stånd. Mot
det fursteförbund, som där föreslogs,
uppställde Bismarck fordran på ett tyskt
parlament. »Preussen behöfver», så föllo
hans ord, »en motvikt mot regeringarnas
dynastiska politik och kan finna
densamma endast i nationalrepresentationen».
Att furstedagen blef utan resultat
förhindrade dock icke, att Österrike och
Preussen enades om en gemensam
operation mot Danmark. Förbundsexekutionen
slutade med att Schleswig och Holstein
icke längre stannade under den
Oldenburgska dynastien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
