Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tre dikter af Clas Lindbeck - Det mot kvällen lider - Nattens ensamhet jag fruktar - Din växt är så fin...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER
af
CLAS LINDBECK.
DET MOT KVÄLLEN LIDER.
Ckuggan ökar, det mot kvällen lider,
^ älfvan går till bal,
och sin gråa skimmel kvällen rider
öfver berg och dal.
Björkar, alar, tallar, granar, enar
smälta hop till skog;
markens stenar, trädens stammar, grenar
till en enda skog.
Kummin, senap, väppling, klöfvertufvor
smälta till en äng; •
gräs och örter, hvita maskroslufvor
till en enda äng.
Djärfva klippsprång, hällar, hvilka stupa,
smälta till ett berg;
rullstensblock och jättegrottor djupa
till ett enda berg.
Enkelt, helt och samladt allting blifver
uti kvällens färg;
hufvudtingen blott naturen gifver:
skog och äng och berg.
Nu försvinna dagens småting alla,
gå med solens glöd,
liksom lifvets lumpna småting falla
inför härskar’n Död.
-*-
NATTENS ENSAMHET JAG
FRUKTAR.
Otadens buller börjar tystna,
^ snart nu nalkas nattens timma,
stjärnor öfver taken glimma,
och den orofyllda dag
svepes uti nattens mörker;
men när dagens tungor tiga,
börja hjärtats tankar stiga,
starka ljuda hjärtats slag.
Nattens ensamhet jag fruktar.
Liksom hafvets vågor tunga,
som i ständig dyning gunga
efter stormens vilda dust,
hjärtats slag i natten ljuda.
Hjärtats tankar få ej hvila,
fram och åter nu de ila,
naggande mot sömnens kust.
Natten kommer lugnt och stilla,
silfverklara stjärnor tindra,
inga ljus nu mera glindra
från de spöklikt mörka hus.
Nattens ensamhet jag fruktar,
ty när kvällens lampor släckas,
hjärtats söfda tankar väckas,
klart då brinner smärtans ljus.
—-❖-
DIN VÄXT ÄR SÅ FIN . . .
T^iin växt är så fin, din höft är så späd,
du stannat som buske, blir aldrig ett
träd,
din vrist är spenslig, din stämma svag,
men solglad du är som en sommardag.
Din fot är det minsta, jag någonsin sett,
din mun är det minsta, som mot mig har
lett,
och händerna äro smeksamma små,
men djupa äro ögonen blå.
Du synes så bräcklig, så spröd och vek,
du tyckes gjord blott för fjärilslek,
men uti det trånga skalet bor
en själ, som är vidthvälfdt bred och stor.
Det händer, när storm genom skogen går
och våldsamt sveper bland hult och snår,
att eken den väldiga faller till mark,
men vidjebusken den späda står stark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
