Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND SPRÅKETS NÄSSLOR OCH KARDBORRAR.
fflåbuse’), sumprunkare (i Stockholm förr
benämning på pojkar, som för en ringa
ersättning nere vid fiskarhamnen höllo
sumparnes domnade invånare vid lif
genom att sätta farkosterna i en lätt
rullning), taffeltäckare, tjärvräkare,
tunn-kullare (’fodermarsk’) m. fl.
Till sist en liten historisk-juridisk
blick på okvädinsordens öden i vårt land,
deras »anseende» på olika tider,
lagbestämmelser till deras beifrande o. s. v.,
förhållanden, som äro af allmänt intresse,
i synnerhet när det gäller äldre perioder
af vårt nationela lif. Såsom
iakttagelse n:r i kan då fastslås, att man i gamla
tider, t. ex. under medeltiden, nöjde sig
med ett mycket blygsamt förråd af
invektiv i jämförelse med våra dagars
tusenden och åter tusenden af sådana.
En fullständig lista öfver nu
förekommande kraftord af ifrågavarande art
skulle fylla en liten nätt volym och ändå
ej kunna anses fullständig, då hvarje
individ härvidlag är i stånd att utveckla
en viss produktivitet efter egen smak.
Hvad åter medeltiden angår, var
visserligen förrådet af okvädinsord, liksom det
allmänna ordförrådet, ej så rikt på
nyanseringar af gängse begrepp som i
modernare tider, men det utmärkte sig
i stället för kraftiga former och hämtade
sitt material från håll, som gjorde vapnen
dess mer bitande, när de behöfdes. Det
är hufvudsakligen i våra gamla
landskaps-och landslagar, gårdsrätter samt
skråordningar och gillesstadgar som man
för äldre tider får upplysningar om denna
sida af mänsklig tillvaro. Man finner
där, att okvädinsorden formades af
element från de områden, som för denna
tids enkla naturmänniskor voro föremål
för förakt, vidskeplig fruktan o. d. Så
t. ex. användes naturligtvis med förkär-
579
lek anspelningar på personers börd,
omoraliska förbindelser, brottsliga
handlingar o. s. v. Bland de senare märkas
de särdeles graverande beskyllningarna
för mordbrand (märk Västgötalagens kas.
navargher, ’mordbrännare’), tör
uppryckande eller flyttande af grannars
råmärken (en sådan ogärningsman benämnes i
Västgötalagen ormylia), en bedrift som
ännu i dag af allmogen med rätta anses
som nidingsverk och tillskyndar sin
utöfvare namnet skälavrängare, pàlgast
eller råmärksgubbe. Mot kvinnokönet
användes dessutom med fördel
beskyllningen tör häxeri, helt naturligt på ett
kulturstadium, då man fullt och fast
trodde på tecken och under och en
personlig djäfvuls illfunder med eller utan
hjälp af mänskliga redskap. Såsom prof
på hvad lagstiftaren trodde sina landsmän
i stånd till, lämnas här ett litet utdrag ur
Västgötalagens Rætlösobalk, kap. 5. Det
heter där bl. a.: »Kallar någon en
annan för ’hundvalp’ (bykkiuhvælper), eho
det är, det är 16 örtugs sak på hvarje
lott. Han skall instämma honom för
tinget — — —. Så skall man åtala
okvädinsord och skymford. Kallar någon
en annan för ’frigifven’, som är friboren
[jfr Söderköpingsrättens: »Kallar man
en frälseman tör träl»} eller säger: ’jag
såg att du tog till flykten ensam för en
ensam man och hade hans spjut i
ryggen’, det är okvädinsord och tre gånger
16 örtugs sak. —–-Dessa äro
okvädinsord till kvinnan: ’jag såg att du red
på en fållgrind med utslaget hår och i
ett trolls skepnad, då det var lika
mycket natt och dag’; säger man henne
kunna förgöra kvinna eller ko, det är
okvädinsord.» O. s. v., med prof pä
ännu gröfre tillvitelser, som här måste
förbigås.
Man kan förstå, att i
öfverensstämmelse med våra förfäders uppfattning
af manliga dygder, beskyllningne för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
