Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bland språkets nässlor och kardborrar. Af Robert Geete (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54° ROBERT
feghet var den blodigaste skymf, som
kunde tillfogas en man. Den kunde ej
aftvås med mindre än att man möttes i
envig, och just för sådana fall finna vi
egendomligt nog enviget tillåtet, äfven
sedan det eljest var i lag förbjudet
såsom bevismedel. I vissa handskrifter af
Upplandslagen finnes en i många
afseenden intressant hithörande underrättelse
»om den gamla lag, som i heden tid
gällde i fråga om kamp och envig.» Det
heter nämligen där: »Ger någon annan
okvädinsord: ’du är ingen man och har
intet hjärta’, och den andre svarar: ’jag
är en man som du’, så skola de råkas
där tre vägar korsa hvarandra.
Kommer den tillstädes, som gjort
beskyllningen, men ej den, som mottagit den,
så vare den senare det som han beskyllts
för och är hvarken edsberättigad eller
vittnesgill för man eller kvinna. Infinner
sig åter den, som blifvit okvädad, men
ej den, som angripit honom, så rope den
förre tre gånger ’niding!’ och sätte ett
tecken därpå i jorden (s. k. nidstang).
Komma båda med fulla vapen och faller
den missfirmade, gäldas hans lif med
half mansbot. Faller den som gifvit
smädeord, så har han fallit på sin tunga
och ligge ogild där han föll.» Det är
en äkta gammalsvensk rättsuppfattning
som gör sig gällande i detta lilla
fragment af den gamla s. k. hednalagen.
I de patriarkaliska skråens och
gillenas stadgar fanns alltid en paragraf, som
stadgade straff, oftast erläggande af en
viss kvantitet (hel- eller halftunna) öl till
lagets extra förplägning eller vax till ljus
för sammankomsterna, för den händelse
att en medlem »gaf åldermannenom ond
ordh» eller »beropade» honom, med eller
utan att slå näfven i bordet, eller någon
gaf sin gillesbroder »ginvärdog,
forsmä-likin ord», sädana som prangare (fuskare),
tjuf, ljugarc, menedning, skalk, 7iiding,
härinson eller andra »fula och oärliga
GEETE.
namn». Så här lyder t. ex. paragrafen
i Smedernas skrå af 1479: »Item,
hvilken brodher kallar annan onampn, som
är thiujf, härinson eller skökiuson, eller
näfwar [griper till] sijn knijfif medh wredhe
i opinbara dryk . .. böthe Vä pund wax.»
Detta var det vanliga straffet, stundom
med tillägg af Vs tunna öl.
Handtverksfolket kom således ifrån
sina förvecklingar med gilleskamraterna
för jämförelsevis godt pris. Långt värre
var straffpåföljden för en borgherres
underlydande, särskildt hans krigsfolk, ty
på dessa tillämpades gårdsrätten med all
sin drakoniska stränghet. Och att denna
ej var att leka med visar t. ex. konung
Magnus Erikssons gårdsrätt, hvars kap.
»om oqwädhins ordh» lyder sålunda:
»Kallar man annan thiujf, härinson eller
annat oqwädhins ordh, är han knape
eller skytta, ligge innan tornenom en
manadh ok äthi vatn ok brödh; är han
hyrdrengr [hirddräng] eller annar minne
[mindre! man, ligge j stokkenom eller i
kistonne samuled; är han smaswen,
wardhe hudstruken.»
Annu sparsammare än under
medeltiden flöda källorna för studiet af
okvä-dinsorden under 1 500-talet. Dock torde
måhända någon skörd kunna vinnas ur
studiet af den tidens rika antipapistiska
litteratur, som just ej var utmärkt för
någon högre grad af hänsynsfullhet.
Först med 1600-talet börjar det ljusna
något. Med domstolarnes och
rättsväsendets ordnande får man en skatt at’
protokoll, som ger präktigt utbyte
folden som har tid och lust att ransaka
dessa. Ty värr är detta fält ännu så
godt som obrutet och väntar ännu sin
man, en grufva med »slumrande
millioner» af kulturhistoriska värdeföremål.
Medan vi vänta på att denna grufva blir
af kompetent person »inmutad», lämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
