- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
586

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sagan om Tannhäuser. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

586

WERNER SÖDERHJELM.

»drottningen», släpptes de in. Först
måste de utbyta sina dräkter mot alldeles
nya och rika klädnader, och sedan
fördes de, beledsagade af sång och
instrumenters klang, genom många rum, det
ena större, vackrare och mera uppfylldt
af damer och riddare än det andra, fram
till drottningen, som tilltalade dem på
deras eget språk. »Ty när man varit
här i trehundra trettiotre dagar, talar man
alla världens språk, men har man endast
varit här i nio dagar, förstår man dem
alla utan att tala dem.» Bländad af all
denna glans uttrycker riddaren sin
beundran och häpnad. »I detta tillstånd
komma vi att förblifva så länge världen
står», säger drottningen. »Och sedan,
madame», frågar riddaren, »hvad blifven
I sedan?» — »Vi blifva det som är
bestämdt, sök ej att få veta mera, men
välj er en ledsagarinna bland dessa
damer, och jag skall gifva eder henne.»
Men riddaren tackade ödmjukt och sade,
att han var kommen blott för att se.
Då gjorde drottningen honom
underkun-nig om sederna här nere: han kunde
stanna här i åtta dagar och gå ut igen
på den nionde, men gjorde han icke det,
måste han stanna till den trettionde
dagen, och blef han kvar öfver den, kunde
han ej komma ut innan den trehundra
trettionde; men försummade han äfven
den, måste han stanna för alltid. Han
förklarade sig mycket belåten med detta
arrangemang och valde åt sig en
följeslagerska — likaså gjorde knekten och
var däröfver »très content» — samt
beslöt sig för den kortaste terminen. Men
hvarje dag var honom som en enda
timme under dessa fröjder utan gräns, och
så hände sig att han helt plötsligt fann
sig vid slutet af den sista terminen. Då
sände Gud honom den tanken, att i allt
detta djäfvulen dock måste haft sitt
finger med. Det var särskildt en
omständighet som kom honom att göra denna

reflexion. Hvarje fredagsnatt hände sig
nämligen, att alla dessa damer reste sig
från sina platser bredvid sina följeslagare
samt begåfvo sig till drottningen,
hvarefter alla inneslöte sig i några särskilda
rum för att där tillbringa ett dygn i
skepnad af ormar. Riddaren meddelade sina
betänkligheter åt sin knekt och framhöll,
att det vore bäst att flykta från detta
syndfulla ställe. Knekten fann det
visserligen mycket ledsamt att lämna alla
dessa nöjen, men ville dock icke
öfvergifva sin herre utan beslöt att följa med,
i det stilla hoppet att återvända hit,
sedan han beledsagat riddaren till »hans
härberge». De taga alltså afsked af
drottningen, återfå sina kläder och begifva
sig af under stor sorg från alla
paradisets inbyggares sida; särskildt voro
naturligtvis de båda männens väninnor
bedröfvade, och riddarens dam gaf honom
en liten guldstaf, som hade de mest
underbara egenskaper. För att lysa dem
på vägen satte man tända ljus i deras
händer; så fort de kommit i dagsljuset,
slocknade dessa och kunde sedan aldrig
mera tändas. Och af alla under de
skådat på ditvägen sågo de nu intet.

Men riddaren begaf sig genaste vägen
till Rom för att bekänna sin synd och
få absolution. Påfven, till hvilken han
hänvisats, är i sitt innersta sinne glad
öfver syndarens ånger, men i betraktande
af syndens svåra beskaffenhet och för att
statuera ett exempel låtsar han vrede och
jagar riddaren ur sin åsyn. Förgäfves
söker denne hjälp hos Roms prelater:
påfven vill fortfarande låta riddaren känna
tyngden af sin skuldbörda. Men under
tiden är åter den lede fienden framme
och förmår riddarens knekt att intala sin
herre, att påfven umgås med planer på
deras afgifvande. I sin nöd följer då
riddaren knektens råd att skyndsamt
återvända till berget. Någon tid efteråt
erinrar sig påfven historien med ridda-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free