Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sagan om Tannhäuser. Af Werner Söderhjelm. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S«/
ren och vill gifva honom den uppskjutna
förlåtelsen. När han får veta, att
riddaren lämnat Rom, blir han orolig och
förebrår sig att ha varit skuld till
riddarens förtviflan. Han skickar åt alla håll,
och särskildt till Sibylleberget, budbärare
med bref om absolutionen. Dessa träffa
vid ingången till hålan några herdar, åt
hvilka riddaren sagt: »Mina vänner, om
ni hör talas om folk som söka en
riddare, hvilken ångrat sin synd och
hvilken påfven icke velat förlåta att han
inträdt i Sibyllans grotta, så säg dem, att
det är jag, och att jag icke velat
pris-gifva mitt kroppsliga lif, när jag icke
mera kunde återfå min själarö. Om man
vill finna mig, så är jag i denna
drottningens sällskap.» Det var allt hvad
herdarna kunde meddela; de tillade, att när
riddaren sagt dessa ord, gick han
gråtande in i grottan, åtföljd af sin knekt,
och sedan dess har ingenting hörts om
dem. De lämnade ock till påfvens
sändebud bref, som innehöll samma
förklaring af riddaren. Detta bref hade påfven
låtit bränna upp.
Till slut berättar la Sale ännu om
några besökare af Sibyllans grotta, men
de namn han uppger sakna all betydelse
för sagans historia.
La Sales skildring är skrifven omkring
1440. Den utgör sålunda den tidigaste
uppteckning af Tannhäusersagan — ty
att här icke är frågan om någonting
annat än denna saga, trots att namnet
saknas, har hvar och en insett. Men den
hänför sig till förhållanden, som
existerade tjugu år tidigare, då la Sale
besökte Sibyllinerberget, och den bevisar
således, att redan 1420 Tannhäusersagan
var så godt som fullt utbildad i Italien och
därtill lokaliserad på ett bestämdt ställe.
Att undret med den grönskande stafven
saknas, betyder här ingenting, ty det är
en senare tillsats, kommen, såsom ofvan
antydts, från alldeles annat håll; men det
är i alla fall icke omöjligt, att den lilla
stafven, som riddaren fick af sin väninna
och som han sedermera öfverlämnade åt
påfven, spelat någon roll vid införandet
af denna episod.
I hvilket förhållande står nu denna
la Sales version till den tyska sagan,
upptecknad, såsom vi sett, först i medlet
af femtonde århundradet eller ungefär
femtio år efter det la Sale besökt
Sibyllans grotta och hort den i Apenninerna
lefvande traditionen om henne r För att
kunna besvara denna fråga — eller
rättare uttala några förmodanden om i
hvilken riktning svaret får sökas — måste
vi taga i betraktande ett par
omständigheter, som ännu icke blifvit i denna
framställning berörda.
Traditionen om Sibyllebergets sköna
invånarinnor och deras förföriska makt
har sökt sig uttryck i den italienska
litteraturen redan före Antoine de la
Sales tid. Det finnes en ännu i dag
mycket läst folkbok, vid namn Guerino il
Meschino, som blifvit författad år 1391
af en i litteraturen äfven annars bekant
man, och där det förtäljes hurusom
bokens hjälte, hvilken ströfvar världen ikring
för att uppsöka sin fader, anländer till
Norcia för att hos Sibyllebergets fé, som
har kunskap om förborgade ting, fråga
efter faderns uppehållsort. Det visar sig
att Sibyllan är en ung dam, utrustad med
alla tänkbara behag och omgifven af ett
följe af utomordentligt sköna kvinnor;
hon söker, helt och hållet betagen af
kärlek, fasthålla Guerino och ger honom
ingen upplysning, innan han gått in på
alla hennes önskningar: men Guerino,
som i hela denna trolska värld anar
djäf-vulska funder och syndens lockelser,
sliter sig efter ett års förlopp lös, beger
sig till Rom och erhåller af påfven
förlåtelse för sitt besök i Sibyllans grotta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
