Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 1, Jan. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
i I
MUSIK.
K. OPERAN.
1897. Nov. 24. Muntra fruarna i Windsor.
Dec. 5. Mefistofeles.
» ii. På Sicilien. Djamileh.
» 17. Fidelio.
» 26. Värmländingarne.
1898. Jan. 4. Hans och Greta. Chopiniana,
balett.
> ii. Orfeus. Alphyddan.
17. Navarresiskan. Mjölnarvargen.
KONSERTER.
1897. Nov. 22. Aulinska kvartettens andra soaré.
> 23. Första Neruda-Borwick-konserten.
» 26. Andra Neruda-Borwick-konserten.
» 29. Tredje Neruda-Borwick-konserten.
Dec. 6. Tora Hvass’ konsert.
;> 7. Filharmoniska sällskapets konsert.
» 18. Tredje symfonikonserten
(Beetho-ven-konsert).
1898. Jan. 14. Aulinska kvartettens tredje soaré
(Beethoven-afton).
Sedan jag skref min sista revy, har
visserligen musiklifvet en tid legat nere —
under julen, familjelifvets tid par préférence,
har det i stället musicerats i hemmen — men
dessförinnan hade dock anmärkningsvärda
musiktilldragelser timat i vår goda stad. Jag
nämner då först fru Neruda-Hallés konserter,
reprisen af »Muntra fruarna» å Operan samt
— framför allt — Beethovenfesten å Operan,
som tog gestalt i en minnesvärd
Fidelio-före-Ställning och en symfonikonsert, och som efter
julen fortsattes af Aulinska kvartetten med
en Beethoven-afton. Det var intet egentligt
Beethoven-jubileum som i år kunde firas,
men vederbörande vid Operan — i främsta
rummet väl hr Elmblad med sin äkta
konstnärshänförelse — hade begärligt gripit
tillfället att på Beethoven-dagen, den 1 7
december, få till omväxling med all hvardagsprosa,
som ju icke minst trifves vid en kunglig
operascen, få fira en fest till det musikaliska geniets,
till den stora konstens, till Beethovens ära,
och så kom det sig, att Fidelio åter efter
många års förlopp införlifvades med Operans
spellista. »Fidelio! Är det Beethoven
värdigt att fira hans minne genom att uppföra
Fidelio, detta relativt svaga verk af den store
symfonikern, som man knappast kan anse
vara lika dramatisk, som han var stor som
instrumental komponist?» — så hör jag kanske
någon fråga. Är det då sannt detta, att Beetho-
ven ej var dramatisk, och är Fidelio intet
mästerverk? Helt visst är det riktigt, att
Beethoven i den dramatiska tekniken stod långt
efter de moderne mästarne — jag menar då
egentligen Wagner —■ och att äfven hans
föregångare, Gluck och Mozart t. ex., icke
läto så störande textupprepningar komma sig
till last som Beethoven, äfvensom att
sam-mangjutningen af den talade dialogen och
musiknumren icke alltid är så lyckligt gjord,
som vi nu till dags begära, men att man kan
säga, att icke Beethovens musik är dramatisk,
kan jag ej förstå. Finnen Wegelius påstår
t. ex. i sin för öfrigt särdeles förtjänstfulla,
alltigenom af en personlig åsikt färgade
musikhistoria, att i Fidelio första aktens musik
så när som på Leonoras aria och fångarnes
kör är föråldrad. Än Pizarros aria då, detta
under af karakteristik och dramatisk,
uttrycksfull musik? Än duetten mellan Pizarro och
Rocco, denna ohyggliga och skakande seen, som
genom Beethovens musik framstår i en så
bjärt och på samma gång mildrad dager? Och
sedan när Rocco sjunger för Fidelio om
grafven, hvilket uttryck, hvilken karakter! Nej,
denna musik är i högsta mening dramatisk,
och detta öfverallt, icke blott i fängelset, ehuru
den här kulminerar i nummer sådana som
Florestans oändligt sköna aria med den
underbara visionen samt det djupt gripande
förspelet, grafduetten, trion, kvartetten, där
dramats alla knutar löpa tillsammans och där
inspirationen i musiken når en flykt, som
kanske aldrig tillförne, samt slutligen den
jublande G-dur-duetten, som det -— för att nu
öfvergå till själfva föreställningen — är
beundransvärdt, att sångarne (Fidelio och
Florestan) kunna komma ut med i det orimligt
hastiga tempo, som hr Henneberg tar. Hr
Henneberg har för öfrigt all heder af denna
repris, till hvilken han tydligen gått i
högtidsstämning; han anförde med en eld, som
visserligen understundom lät honom skynda
på tempot mer än billigt var, men som i alla
fall fanns ej blott i yttre måtto och som
verkade inspirerande ej minst på publiken, som
applåderade entusiastiskt efter den storartade
Leonora-ouvertyren — ouvertyrernas
ouvertyr. Och dock fanns just här ställen, där
ett värdigare, bredare och lugnare föredrag
skulle varit mer i stil; jag kan säga det,
efter som jag har hr Nordqvists sätt att tolka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
