Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 1, Jan. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 dagboken.
denna ouvertyr i friskt minne. Det eldiga
stringendot på slutet i hr Hennebergs
föredrag gjorde dock utmärkt verkan, och i denna
punkt är hans tolkning kanske att föredraga.
Ett annat ställe, som i hr Hennebergs lifliga
tempo gjorde sig förträffligt, var den strålande
C-dur-finalen, som förr alltid verkade som en
longör men nu i stället elektriserade.
Af de uppträdande solisterna voro alla godt
på sin plats, ensemblen var utmärkt och —
hvad som är att lägga märke till — allt
igenom artistisk. Ingen af Operans många elever
— till gagnet, om också ej till namnet —
hade tillåtits att medverka vid denna
högtidsföreställning. Allt var afrundadt och
konstnärligt. Som Fidelio öfverträffad» fru
Östberg sig själf, något som icke är ett ringa
beröm åt en sådan konstnärinna, och detta
både som sångerska och som dramatisk artist.
Jag kan icke finna annat än att hon sade
många af replikerna i fängelset med ett
verkligt rörande uttryck, att det fanns en
rikedom på dramatiska accenter i hennes sång
icke minst i den oerhördt röstkräfvande
kvartetten, och att hon sjöng såväl sin härliga
aria som öfriga nummer med en storartad
konst, hvari icke många nu för tiden kunna
täfla med henne. Textuttalet var
beundransvärdt tydligt; till och med i den första
kvartetten, där Fidelio blott har att sjunga en
understämma, gick ingen stafvelse förlorad.
Härtill kommer som ett pius, att fru Östberg
ännu visade sig kunna förvånande väl
uppbära gossdräkten, något som kan tyckas vara
en bisak men på scenen alltid är af en viss
vikt såsom bidragande till illusionen.
Utmärkt är hr Elmblad som Rocco, och särskildt
är masken värdig och imponerande, kanske
till och med väl imponerande för Rocco,
som egentligen är en mycket hederlig,
välvillig och människoälskande fångvaktare men
ingen heros. Men man får icke glömma, att
Beethovens musik har idealiserat typen, och
att den, som har så härliga och storartade
saker att sjunga och kan sjunga dem med
sådant uttryck som hr Elmblad, den bör ha
ett imponerande utseende. Hvad som verkar
välgörande är hr Elmblads musikaliska
intelligens, han förstår i grund denna musik; hvad
man möjligen däremot skulle kunna anmärka
är, att hans röst understundom icke klingar nog
ädel. Beundransvärdt tydlig och klar, och
alltigenom besjälad är hr Elmblads diktion;
i detta afseende står han som ett mönster
för våra egna sångare. Af de öfriga sjöng hr
Söderman Pizarros svåra parti förträffligt. Det
vill icke ringa konst och säkerhet till att
kunna göra verkan i den orimligt fordrande
arian, där till och med hr Lundqvists väldiga
stämma på sin tid ohjälpligt drunknade i
orkesterns toner. Hr Sellergrens röst klingade
vackert i de burna fraser, ministern har att
sjunga, och fröken Karlsohns klangfulla stämma
och musikaliska säkerhet göra henne särdeles
lämpad för denna musik, något som äfven
gäller om hr Strandberg, hvilken, förr en
lyckad Florestan, nu uppträdde som Jaquino.
Florestans parti utfördes denna gång af hr
Brat-bost, som gjorde sitt bästa och hade vissa
moment af god verkan; det fattas honom
emellertid stil. Af de sceniska anordningarna
kan framhållas soldaternas entré såsom ett
mästerstycke af insigtsfull och välberäknad
regie. Hela föreställningen var åtminstone
enligt min tanke en verklig heder för Operan.
Dagen därpå gafs symfonikonsert under hr
Nordqvist; programmet upptog Eroican,
pietetsfullt spelad, C-dur-symfonien, den mera
sällan hörda Namensfeier-ouvertyren samt
violinromansen i G, utförd af hr Aulin.
Programmet var, som man finner, icke alltigenom lika
representativt, något som dock icke gör så
mycket, då man ju har stort nöje af att höra
hvilken som helst bland Beethovens
kompositioner. Aulinska kvartetten hade däremot på
sin Beethoven-afton ett utsökt program,
c-moll-kvartetten ur opus 18, Geister-trion, samt
a-moll-kvartetten, opus 132. Den ungdomligt
friska och sprudlande c-moll-kvartetten, hvars,
final har en lustig anklang från en af Haydns
symfonier, hördes med stort nöje, i
synnerhet som den spelades con amore, under trion
öfvergick belåtenheten till förtjusning, och
under det underbara, hemskt fantastiska och
skakande largot till rörelse. Äfven detta
nummer spelades förträffligt: de medverkande voro
här hrr Stenhammar, Aulin och Carlson.
Mindre lyckades den oerhördt fordrande
a-moll-kvartetten, där särskildt adagiot, den
sublima canzon i lydisk tonart, som
Beethoven öfverskrifvit »Heiliger Dankgesang eines
Genesenen an die Gottheit», bör spelas med
bredt föredrag för att melodien skall kunna
komma fram, och där i alla satserna de olika
stämmorna böra framföras med stor frihet för
att den storartade polyfonien genom utförandet
skall kunna komma till sin rätt. Hur en
dylik kvartett skall spelas, visade
Neruda-kvartetten i våras.
M. J.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
