Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Febr. - Musik. Af M. J. - Vifandaka. Af Gustav Hetsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagboken.
i I
sälta och friskhet. Engelsmannens skarpa,
kritiska sinne har däremot satt honom i stånd
att intränga i en kompositions innersta väsen
och att med klarhet framlägga dess tematiska
byggnad, hans spel blef härigenom intressant.
Hans briljanta, genomskinligt klara teknik
satte honom i stånd att framföra en stor och
värderik repertoar. Han spelade Sebastian
Bach och Domenico Scarlatti, Mozart,
Beethoven, Schubert, Schumann, Mendelssohn,
Chopin och Liszt, och öfverallt intresserade han.
Hans uppfattning och sätt att frasera kunde
understundom reta till motsägelse men bjöd
i stället ofta på hvad som var fängslande och
genialt, på samma gång som slående nytt;
hans legato var underbart. För pianister af
facket borde hans spel ha varit af ovärderlig
nytta.
Af de bägge komponist-konserterna gafs
Emil Sjögrens, som arrangerats af hr Aulin,
under stor tillslutning från allmänheten och
var ett glädjande bevis på, hur Sjögrens, den
geniale romanssångarens, musik har trängt
igenom. Af egentliga nyheter bjöd programmet
endast på ett orkesterstycke, »De heliga tre
konungars ökenvandring», ett
stämningsmålande och på samma gång enhetligt
musikstycke af stor skönhet, med en fjättrande
klangskön instrumentation, hvartill hr
Stenhammar var upphofsman. För öfrigt hade
en del pianostycken och sånger arrangerats
för orkester af hr Aulin m. fl., icke alltid
till fördel för kompositionerna. Nyheten på
hr Halléns konsert utgjordes af en symfonisk
dikt »Das Todteninsel», ett rutineradt och
klangskönt instrumenteradt stycke, som dock
icke rätt lyckades framkalla för oss den
grekiska bild från skuggornas land, som detta
stycke vill måla, och det är faran med
detta slags musik. När hr Hallén tycker sig
måla Charons färd öfver den dystra floden,
så tycka vi andra oss kanske blott förnimma
helt nordiska toner, som passa bättre att
skildra t. ex. »Gustaf Vasas saga». —
Musikföreningens konsert bjöd bland annat på Brahms’
»Schicksalslied», där särskildt den djupt
skakande skildringen af, hur »de jordiska
släkten blindt följa hvarandra i spåren, likt
vattnet, som slungas från klippa till klippa, ned
mot det okända», är gjord med mästarens
hand, samt César Francks bibliska idyll
»Rebecka», som intog genom en fint anbragt
orientalisk kolorit. Den Aulinska kvartetten hade ägnat
sin sista soaré åt svensk kammarmusik och
uppförde därvid två nya verk (ur manuskript),
Berwalds f-moll-trio samt Sjögrens tvänne
fantasistycken för piano och violin, hvilka,
hänförande i sin egendomliga, äkta Sjögrenskt
romantiska och dock lidelsefulla stämning, fullt
mäta sig med tonsättarens mer kända
violinsonater. De utfördes på yppersta vis af hrr
Stenhammar och Aulin, af hvilka särskildt
den sistnämndes violin sällan klingar så
innerligt och fullt som i Sjögrens musik. Berwalds
trio efterlämnade ett icke mindre djupt intryck.
Hans humor, hans fantastik, hans
storslagenhet, allt framträder i denna komposition, så
djup i form som innehåll och dock så klar,
så nästan skimrande elegant i all sin stränga
stil, hvilken äfven den kom fullt till sin rätt
hufvudsakligen genom hr Stenhammars
glänsande på samma gång som pietetsfulla spel.
Hr Stenhammars nya stråkkvartett gjorde
också lycka och förtjänade den genom sin friska
stämning och klara om också icke fullt plastiska
form, och äfven hrr Knut Bäcks nya
stråkkvintett befanns vara ett godt och lofvande
verk med något äkta och okonstladt i
stämning och uppfinning.
Från operan är att förtälja, att hr Forsell
haft framgång öfver förväntan som Don Juan,
ett parti, som icke pä närmare 15 år haft en
konstnärligt lyckad svensk framställare. Hr
Forsell hade tagit d’Andrade till mönster och
imiterade honom i vissa scener kanske väl
slafviskt, men i den sista finalen, där hans
framställning och sång höjde sig till något
åtminstone momentant storstiladt, förmärktes
mer själfständiga ansatser. nj j
V1FANDAKA.
Nyårsdagen uppförde Det kongelige
Teater i Köpenhamn för första gången en
ny dansk opera i tre akter: »Vifandaka»
med text af Einar Christensen; musiken af
Alfred TofFt. Denna opera har varit antagen
till spelning sedan år och dag, men —
belysande för förhållandena vid den kungliga
teatern i den danska hufvudstaden — det har
alltid kommit något mer eller mindre
väsentligt hinder i vägen för hvarje gång som
in-studeringen hunnit så långt, att det kunde
blifva tal om att framföra operan inför
offentligheten. Följden af det myckna talandet fram
och tillbaka, det eviga uppskjutandet och de
många ansatserna blef naturligtvis den, att
»Vifandaka» kom att stå i ett halfkomiskt ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
