Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 2, Febr. - Vifandaka. Af Gustav Hetsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DAGBOKEN.
inför publiken, innan den någonsin gick öfver
scenen. Och detta kunde lätt hafva blifvit
ödesdigert. I en sådan situation bör en
teaterstyrelse ej försätta en debuterande
kompositör.
Emellertid blef »Vifandaka» trots allt en
betydlig succes. Publiken blef tydligen
öfverraskad af att här stå ansikte mot ansikte med
en kompositör, som den förut ej vetat
mycket om, men hvilkens opera, utom talang, röjde
en anmärkningsvärd teknisk säkerhet och
mogenhet. Så ofta tillfälle gafs, hördes kraftfulla
applåder, och när föreställningen var slut,
stannade publiken länge kvar och framkallade
kompositören, men han visade sig icke. Man kunde
af dessa ovationer förstå, att åhörarne hade haft
mycket större njutning af aftonens föreställning,
än de väntat sig; de hade gjort en upptäckt
och gladdes åt den. Det påminde om den kväll,
då Ennas »Hexan» gafs för första gången i
Köpenhamn. Hänförelsen var den samma, men
verken kunna svårligen jämnställas.
»Vifandaka» är nämligen till största
delen god musik, fin och stämningsfull och dock
med den rätta dramatiska fläkten öfver sig.
Visserligen stöter man ibland på en och annan
död punkt, en alltför alldaglig passage, en
naiv hågkomst från en annan opera. Men
det kan ej nekas, att bristerna, som
naturligtvis måste vidlåda ett sceniskt och
musikaliskt debutarbete, icke äro större, än att man
lätt glömmer dem för att fästa
uppmärksamhet vid verkets förtjänster.
Dessa äro i korthet sagdt: en intelligent
användning af librettons dramatiska moment till
musikalisk illustration, en okonstlad och dock
icke banal melodiositet, ett utbildadt sinne
för harmonier, en formtalang, som med en för
en nybörjare förvånande öfverlägsenhet rör
sig med stora invecklade ensembler, ett varmt
temperament, som i synnerhet gör sig
gällande i de erotiska scenerna, en poetisk
grund-naturel, som för det stilla vemodiga finner
vackra och stämningsfulla uttryck, och tiil sist
en lycklig — i våra dagar ej så alldeles
vanlig — gåfva att kunna skrifva för
sångstämmor, så att det tager sig ut och faller sig
naturligt, samt en instrumentation, som, fast
det är ett debutarbete, är icke blott mycket
intresserad utan själfull och pittoresk.
Den stort anlagda, lätt öfverskådliga
handlingen är förlagd till Indien, men klokt nog
har kompositören ej särskildt lagt an på att
anbringa lokalfärg i sin musik. Detta skulle
utan tvifvel hafva gjort den underlig och
flammande för oss utan att höja dess skönhet eller
öka dess äkthet. Blott i några af körerna
och i balettmusiken spårar man några indiska
försök, och de verkà egendomligt nog. I öfrigt
är det den vanliga moderna operastilen, sundt
uppfattad och smakfullt genomförd. Hvad
man mest saknar i »Vifandaka» är orginalitet.
Men man måste göra komponisten det
medgifvandet, att är hans opera än ej vidare
personlig och ny i formen, är den till gengäld gjord
efter de bästa förebilder. Ennas debutarbete
»Hexan» var som bekant icke heller vidare
originel, men dess kompositör hade ej haft smak
att välja de finaste mönstren. Att ett första
försök i en så fordringsrik och svår konstart
som operan skulle kunna vara helt frigjordt
från främmande påverkan, torde man icke få
vänta. Nutidens mest utpräglade egendomlige
dramatiske kompositör, reformatorn Richard
Wagner har ju också i sina ungdomsarbeten
helt obekymradt trampat de stigar, som så
många gått fore honom. Vikten ligger uppå
det sätt, hvarpå en kompositör — eller en
konstnär öfver hufvud — låter påverka sig af
och använder det, som han tillägnat sig af
andra.
Tofft har som sagdt tagit de bästa till
förebilder — Verdi, Gounod och Wagner — och
med en skicklighet, som måste öfverraska, en
smak, som verkar välgörande, hoparbetar han
de mest olikartade element, som han upptagit
i sig. Som eklektiker betraktad är han
intressant.
Det skulle föra oss för vida att här
genomgå operan i detaljer. Jag vill blott som
några af de bästa styckena framhålla dansen i
andra akten och den tematiskt starkt arbetande
förvandlingsmusiken mellan andra aktens två
afdelningar samt nästan hela tredje akten. På
det hela taget blir musiken bättre, ju längre
operan fortskrider. En seen som andra aktens
final är helt enkelt betagande skön med sin
vemodiga aftonstämning, under det solen går
ned öfver Ganges.
En stor andel i framgången hade
obestridligen titelpartiets framställare, herr Herold —
en nästan idealisk prestation. Och så den
rika, verkligt konstnärliga sceniska utstyrsel, i
hvilken Det konglige teater framförde den trots
enstaka svagheter talangfulla operan.
Gustav Hetsch.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, l8$8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
