Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Af H. W. L. - Af A. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
versmåtten (i prologen och första akten
fem-fotade jamber, till största delen orimmade,
i andra akten alexandriner.) —
Prinsessan Karadjas skådespel »Seger» —
om hvilket man får veta, att det
ursprungligen är skrifvet på engelska i Bovigny slott
i Belgien år 1895 samt följande år
utkommet på detta språk — är ett modernt
äktenskapsdrama, utspeladt i engelska
aristokratkretsar. Det påminner i sin konflikt och
dennas lösning rätt mycket om Wildes
»Solfjädern», är i dramatiskt afseende välbyggdt
och har en sympatisk ideal tendens men
innehåller — jämte en del tänkvärda aforismer,
om kärlek och äktenskap, modern konvenans
och skenmoral och dylikt — åtskilliga
osannolikheter och är stundom måladt med en
smula robusta penseldrag. —
Hvad slutligen Kristofer Jansons
»Helvetets barn» beträffar, så vore det orätt att
bedöma denna »predikan» från skönlitterär
synpunkt; författaren har själf angifvit, att
han valt den dramatiska formen för att göra
sina tankar lättare spridbara och mer
lifsdug-liga; således mer af praktiska än af
konstnärliga skäl.
Dessa tankar — t. ex. oppositionen mot
helvetes- och försoningsläran samt mot
nutidens präster, dessa »vandrande
vittnesmaskiner» och »blodlösa ämbeten», fordran på en
förenklad och renad kristendom, på
förståndskritik af dogmer och läroskrifter, m. m. —
äro förr af författaren framhållna, såväl
nyligen i några föredrag i Stockholm, som i
en rad tryckta arbeten. Jag känner ej,
huruvida något af dessa förut är öfversatt till
svenska; i alla händelser är detta drama —
försedt med en tankediger och stämningsstark
omslagsteckning af Albert Engström — en
»predikan•>, som äfven hos oss bör åhöras
med intresse och efterlämna en värklig
behållning i form af vidgade vyer och en ökad
längtan efter frigörelse från dogmtvång och
dödande katekestro. K. E. F.
Jakob Hilditch: Från skogsbygden. Berättelser.
Öfversättning af Birger Mörner. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
I sina förra böcker har Hilditch fört oss
bland sjöfolk, denna gång är det från
landbacken han har hämtat sina modeller. Och
nu som förut är det de små förhållandena han
med förkärlek uppsöker och skildrar. Små
människor, små känslor, och i öfverensstämmelse
därmed en liten ram och en framställning,
som verkar med små medel. Men sina motiv
förstår han att afvinna ett särskildt intresse, och
hemligheten i hans konst heter kärlek. Ty
det är med sann hjärtevärme han omfattar
föremålen för sina skildringar, landstrykerskan,
förfalskaren-emigranten, torparparet i berget
och alla de andra. . Det finns ej någon
ytlig eller sentimental filantropi hos honom,
han har den riktigt äkta sympatien, kryddad
af en kraftig humor och tillsatt med en liten
smula reservation och skepsis — han vore ej
nutidsmänniska annars.
Han rör sig med större ledighet i de
berättande än i de beskrifvande momenten. När
han berättar, är hans framställning rask och
distinkt, och hans vändningar ha ofta en
epigrammatisk träffsäkerhet. Högst bland
berättelserna vill jag sätta »Ett skogens styfbarn»,
en historia om en fågel. Det hvilar en
storslagen enkelhet öfver denna lilla underliga
tragedi, den har något af samma anda, som
finnes i Liljefors’ och Järnefälts dramatiska
djurmålningar.
Öfversättningen är väl gjord och utmärker
sig i synnerhet för sin frihet från allt
språkligt pedanteri. H. W. L.
Erik Skram : Agnes Vittrup. En Kærlighedshistorie.
Illustreret af H. N. Hansen. Det Schubotheske
Forlag, København.
Hr Erik Skram väckte en tid någon oro
i den litterära världen. Det var den gången
man på honom kunde tillämpa ordspråket:
timeo virum unius libri. Oron har lagt sig,
sedan han skrifvit mera och däribland intet
som kunde skrämma. Hr Skram är en
litterär gentleman men ingen mystisk
riddare. Han är fin och korrekt, i ämne och
stil otadligt uppfyllande de fordringar, som
kunde ställas till en skribent under den
realistiska tiden. Vi respektera honom som
en i sin genre särdeles distinguerad
personlighet. Om denna genre lämnar oss orörda
och kalla, hvad är att göra vid det? Hr
Skram är som bekant en af »det moderne
Gennembruds Mænd» och har icke känt
sig manad att utbyta sin ungdoms ideal
mot några bättre. Om han lefver
tillräckligt länge, kommer han att blifva den siste
brandesianen — medan Brandes för länge
sedan icke är det mera.
Man må icke därför tro, att Agnes
Vittrup skulle verka gammalmodigt. Det
denna unga fröken säger och känner, var
icke moraliskt möjligt tör tjugu år sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
