Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Ur bokmarknaden - Af A. R. - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DAGBOKEN.
i dag förefaller det knappast förvånande.
Novellen skildrar en af de stora
pendelrörelserna i denna kvinnas själ. Genom
samtal med en barndomskärlek får hon
kraft att rifva sig lös ur en alltför brutal
älskares våld och förlofva sig med den man,
som förstått slå an hennes ömmare strängar.
En stark erotisk doft står om denna bok.
Mycken erfarenhet om det sätt, på hvilket
kärleken dyrkas i frigjorda köpenhamnska
kretsar och behagligt manlig ironi öfver
kvinnohjärtats kuriösa tick-tack ger
berättigande åt undertiteln: En
Kærlighedshistorie.
Författarens nobla profil, tecknad af
Krøyer, smyckar den eleganta
miniatyrvolymen. Däremot äro Hans Nic. Hansens
illustrationer förvånansvärdt blottade på
innehåll och konst. Imitationen af franska
miniatyrbibliotek är i öfrigt väl genomförd.
A. R.
Jacob Ahrenberg, »Vår landsman». Stockholm,
Albert Bonnier.
Det skulle hvarken vara af intresse för
läsaren eller gagneligt för författaren att här
ge ett referat af innehållet i denna
nutidshistoriska roman, d. v. s. en sammandragen
skildring af hjälten och hans öden och
lifs-händelser. Ty denne hjälte, finnen Karl
Alexander Segerberg, är i intet afseende
ovanlig, är tvärtom i och för sig en tämligen
ointressant modern hvardagstyp; lika allmänna,
lika litet personliga eller säreget färgade äro
hans öden — barndomen på Karttula gård
i Finland, de tio åren i pageskolan i
Petersburg, lifvet i den lilla garnisonsstaden vid
Volga, äfventyren i rysk-turkiska kriget, efter
hvilket han slutligen återvänder till sitt
hemland för att stanna där såsom generaldirektör
för tullväsendet.
Att denna enkla, »realistiska» historia
från allfarvägen dock intresserar och skänker
njutning från början till slut, beror således
ej på motivet — historien själf — utan på
berättaren. Hans berättarkonst är fin, klar
och mogen; han är ju egentligen arkitekt,
och det är kanske denna omständighet, hans
stil har att tacka för sin lugna och breda rytm,
sitt säkra afvägande af proportionerna, sin
praktiskt enkla och stillsamt liffulla byggnad.
Med denna arkitektens blick för formen
förbinder sig målarens för färgen,
landskapsskildringarna äro i mitt tycke bokens bästa
partier — lugnt och måttfullt gjorda, äfven
de; inga stora ord och inga starka färger,
men en fin och säker skönhetskänsla, en lätt
och smidig penselföring.
Med afseende på de personer, som
utgöra staffage i dessa taflor, äro de — såväl
hjälten som bifigurerna — mer skisserade
typer än utmejslade individer. Förf. ser dem
och intresserar sig för dem mindre från en
personligt psykologisk än från en allmänt
kulturel synpunkt. Det är hufvudsakligen
detta som ger romanen både dess värde och
dess tjusning: den är en på samma gång
trogen och konstnärligt utförd kulturskildring
från en tid och ett land, som bägge äro lika
intressanta och fulla af lif och karakter.
K. E. F.
Mark Stern, Elise, Novell. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
En jämförelse mellan de två ungefär
samtidigt utkomna novellerna »En
passionshistoria» af Rafael och »Elise» af Mark Stern
ligger nära till hands. Båda verka som små
konstverk af intelligenta, moderna kvinnor
och äro det väl antagligen, trots de manliga
psevdonymerna; redan format och utstyrsel,
kvinnligt smakfulla och behagliga, framkalla
denna verkan.
För öfrigt är »Elise» i många afseenden
den yngre af de två. Hon är en ung dam,
hvilken har sitt hem i en rätt typisk svensk
herrgård och där lefver sitt tysta, tämligen
enformiga lif, drömmer sagodrömmar och
längtar bort, längtar efter lif och dårskap och dans
och efter prinsen, som skall möta henne i skogen
— i likhet med många af sina jämnåriga
systrar, efter hvad det påstås. Hon möter
honom också, lefver sin saga, fmner honom
slutligen vara en vanlig människa, lik alla
andra, och tröttnar på honom och sagan.
Resignerar, börjar åter vänja sig vid ensamheten
och verkligheten; men när så prinsen skall
draga bort igen för att ej komma åter, ilar
hon efter honom, och slutet blir »alla gamla
goda historiers tillfredsställande och
sentimentala slut.»
Det är en tämligen vanlig historia, hvarken
djup eller gripande, men den berättas enkelt
och konstnärligt, både varmt och roligt. De
skildrade människorna höra nästan alla till de
små i andens land; en bit öfver dem höjer
sig fröken Elise själf genom en viss käck
själfständighet, en viss fri och ung blick på de
små förhållandena omkring sig, i hvilken ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
