Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 3, Mars - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
hän?», arian »Du gode herde» med vidfogad
koral och den gripande alt-arian »Det är
fullkomnadt», för att nu blott nämna några
exempel. De många härligt harmoniserade
koralerna göra dessutom stark verkan; de
utgöra till och med kanske den mest
stämningsfulla och gripande delen af det mäktigt
tilltalande verket.
Utförandet var synnerligen hedrande för
det numera lifskraftiga sällskapet och dess
nye dirigent, hr W. Stenhammar. Kören
höll sig tappert till och med i de svåra
inpassen i de tvenne basarierna och utmärkte
sig äfven för en synnerligen vacker klang i
alla stämmor. Solopartierna sköttes med
känd talang af hr Smith, fru Edling och hr
O. Lejdström; i evangelistens parti
debuterade som konsertsångare hr W. Klein, som
sjöng med musikalisk säkerhet och hvars
vackra tenorbaryton äfven på flere ställen
kom till sin fulla rätt, om det också var
tydligt, att en tenor med lättare ansats af
höjdtonerna här skulle varit att föredraga.
Men goda tenorsångare är det ondt om äfven
i våra konsertsalar.
Af öfriga konsertgifvare gjorde fru Möller
som vanligt mycken lycka med sina
romanser, denna gång af A. F. Lindblad och W.
Peterson-Berger, en sammanställning som
väckt ond blod, ehuru det i stället bort vara
odeladt glädjande att se, att vi verkligen i
vår yngsta tonsättaregeneration ha en
viskomponist, som så pass framgångsrikt kan
upptaga täflan med »Skjutsgossens» och »En
sommardags» frejdade kompositör. Det
omedelbara och melodiska är just hr
Peterson-Bergers styrka, och när, som i »Marits viser»,
detta förmäler sig med mer utpräglad
karakteristik och genomarbetad form, så uppstå
små helgjutna konstverk, som ha sin gifna
plats bland det mer värdefulla, som vår
svenska romansdiktning frambragt.
En rysk pianist, Ossip Gabrilowitsch, har
äfven konserterat här och blifvit mycket
olika bedömd, något som dock var hans eget
fel, då han spelade mycket olika, vid den
första konserten ofta ovårdadt och inkorrekt
samt — hvad värre är — ointressant, under
det att han vid den därpå följande var som
förbytt och spelade med en behärskning och
en glöd, som endast kunde öfverraska.
Tvifvelsutan äger han en stor begåfning men är
hvarken i teknik eller uppfattning ännu
tillräckligt mognad, något som väl förklarar en
eljest gåtfull ojämnhet i de utförda
prestationernas värde. Det bästa, han gaf, var en
färgskimrande, känslig tolkning af Schumanns
stora C-dur-fantasi, hvarjämte han i Bachs
orgelfuga i A (i Liszts bearbetning)
öfver-raskade med en storhet och kraft i föredrag
och uppfattning, som bestämdt är lika mycket
i Bachs anda som ett torrt, skolmästaraktigt
utförande, som kanske för mången är idealet
af fugaspel. Äfven en del
Chopin-kompositioner gjorde intryck, kanske just därföre, att
de spelades utan den vanliga konventionela
salongselegansen. Då hr Gabrilowitsch ännu
är mycket ung, så bör en vacker framtid
kunna förestå honom, i fall han får tillfälle
att mogna i stillhet i ställeto för att utslitas
på jäktande konsertresor. Ä violoncellisten
Bachs matiné återuppträdde efter många år
i Stockholm en pianist af det gedigna slaget,
fru Alie Lindberg-Larsen, hvars uppträdande
man skulle kunna hälsa med än mer glädje,
ifall det komme att efterföljas af flere. Goda
pianister äga vi här i Stockholm i alltför
ringa antal, hvarpå det nu än kan bero.
På Operan har fru Linden uppträdt som
Mignon, ett parti där hon har både
stämläget och figuren emot sig, och har i alla fall
lyckats göra verkan, åtminstone vid den första
föreställningen, då hennes patetiska föredrag,
ytterligare understödt af den för detta parti
lämpliga varma klangen i hennes röst,
onekligen gjorde ett starkt intryck. Vissa scener
spelade hon alldeles förträffligt, särskildt andra
aktens skiftande taflor, hvaremot man kanske
saknade den skära poesi, som bör ligga
utbredd öfver sista aktens igenkänningsscen,
liksom äfven någon gång för öfrigt för litet
framträdde af naturbarnets omedvetenhet.
I »Den stumma» har en ung dansös, fröken
Strandin, på ett vackert sätt utfört Fenellas
roll, och hr Lemon har visat sig rätt väl
kunna gå i land med ett hjälteparti som
Masaniellos, hvilket äfven, liksom Raoul och
många andra partier förr, då det bl. a. sjöngs
af Julius Gunther, icke ansågs omöjligt att
utföras af lyriska tenorer med ganska
begränsade röstmedel. Emellertid betonar han
i sin framställning för litet frihetshjälten; både
i sång och spel kunde behöfvas något mer
af storstilad kraft. I prinsessans parti i
denna opera fick fru Östberg tillfälle att
glänsa med sin i sällsynt grad briljanta
sångkonst.
M. J.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
