Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
DAGBOKEN.
des åt, n. b. om man får döma af hans elever,
hvilka vanligen bemödade sig mer om att
frambringa så starka ljud som möjligt än om
att sjunga.
Enligt hr Lange är grunden till all
konstnärlig sång den s. k. primära tonen, d. v. s.
den äkta pianotonen, något som de gamla
italienarne äfven kände till och äfven öfriga
sånglärare väl alltid erkänt som det rätta,
ehuru hr Lange har förtjänsten af att ha
tillämpat denna princip med den största
konsekvens, (så att han till och med fördömer
all registerskillnad). Rösten skall liksom helt
och hållet nybildas af denna pianoton, så att
den — i stället för att användas endast för en
eller annan finess såsom messa di voce, som
de gamle lärde, — skall utgöra hela
röstmaterialet. Sångaren skall själf bilda sig sitt
instrument. Såväl hufvud- som bröst-resonans
skola användas för röstens hela omfång. Den
nytta, som konsonanterna kunna göra vid
tonbildningen, påvisas äfven. Detta senare
förefaller nytt; författaren följer här
Müller-Brunow.
Men till att gå in på närmare detaljer
finns här ej utrymme. De intresserade
hänvisas till den lilla boken själf, som är
alltigenom läsvärd, icke minst i sin polemiska
del, ehuru författaren icke med samma
hänsynslöshet som Arlberg uppger kända namn
som belysande exempel. Det utfall mot
Arl-bergs eget sångsätt som hr Lange tillåter
sig, så långt efter det den utmärkte artistens
stämma för alltid förstummats, är dock, det
må anmärkas, mindre taktfullt.
Den klara och öfvertygande
framställningskonst, som stod Arlberg till buds, återfinner
man väl icke i samma mått i hr Langes bok,
men den värme och den hänförelse, hvarmed
han kämpar för sitt sångideal, gör godt in i
själen. Och helt säkert har han i allt
väsentligt rätt. Men hur många sjunga nu för
tiden fullt konstnärligt? Ett är att äga ett
af naturen härligt röstmaterial, och ett annat
att kunna sjunga.
»Är det då verkligen så nödvändigt att
kunna sjunga, att äga den sköna sångens
hemlighet, hvarom så mycket talas och
skrifves? Är det icke nog, att man äger en
naturligt klingande vacker röst och sjunger
någorlunda rent, ja, naturligtvis icke för
koloratursång, som ju för öfrigt nu är absolut
gammalmodig, men t. ex. för Wagners operor
och musikdramer, som efter att länge ha
varit framtidsmusik, nu ha blifvit den
egentliga nutidsmusiken?» Så frågar kanske mången.
Jag kan icke neka mig nöjet att till svar
citera några rader ur ett Londonbref från
Felix Weingartner till Allgem. Musikzeitung.
Han skrifver: »På en tysk hofteater hörde jag
för något år sedan en föreställning
af’Mästersångarne’ i genomgående medelmåttig
besättning, men ingen not var struken, och
utstyrsel liksom iscensättning lämnade intet öfrigt
att önska. Trots detta kunde ingen känsla af
varmt deltagande uppkomma i mig. I
Co-vent-Garden i London — där jag äfven hörde
’Mästersångarne’ — gick det så stillöst som
möjligt till, men sången var skön, och jag
lyssnade hänryckt till den härliga musiken,
hvars verkan på mig icke ens den italienska
öfversättningen kunde förminska. Ännu mer
än hittills, om detta öfver hufvud är möjligt,
lärde jag att älska det oförgängligt sköna
verket, som denna gång i så fullkomligt ovan
dräkt, jag skulle vilja säga, omplanteradt på den
italienska operans detsamma så helt och hållet
fjärran liggande mark uppenbarade för mig
sitt underbara värde i högsta mått, kanske
i än högre grad än förr, emedan ett element ar
dess väsen, tack vare sängarne, kom tydligare
till mitt medvetande än vid de tyska
föreställningarna, nämligen dess specielt
melodiskt-musikaliska innehåll . . . Jag tillstår öppet,
att jag, ställd i valet mellan ett s. k. stiltroget
utförande med otillfredsställande sångare och
ett stillöst med sångkonstnärer, ger företrädet
åt det sistnämnda. Musiken är äfven i
Wagners verk det mäktigaste och viktigaste
uttrycksmedlet. Henne måste först och främst
vederfaras rättvisa.»
Man ser, att den sköna sången också i
denna musik har en mission att fylla, liksom
den är nödvändig äfven för ett rätt tolkande
af den intima lyriken i de store
romanskomponisternas verk. Det är icke längre fråga
om bel canto, den gamla konstmässiga sången,
som var sitt eget ändamål, utom om ett
riktigt utförande af all god vokal musik — de
klassiska liksom de moderna verken. Det är
därför man bör glädjas öfver ett verk som
Algot Langes, och sörja öfver att icke
tillfälle gifvits honom att såsom lärare vid vårt
konservatorium praktiskt visa fram resultat
af de läror, hvilkas talan han med så stor
värme och talang för. M. J.
Stockholm, Kungl. Hofboktryckeriet Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
