Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 7, Juli - Konst - Dahlbergs Suecia. Af Karl Wåhlin - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
för att där träffa aftal med framstående
kopparstickare om deras graverande. Arbetet
bedrefs med energi, så länge Dahlberg vistades
i Paris, men därefter synas artisterna hafva
tagit det mera makligt, och med 1675 års
krig afbröts arbetet helt och hållet för sex år.
Det blef därefter nödvändigt att för dess
afslutande anställa en särskild gravör, och valet
föll på holländaren Willem Swidde, som
flyttade till Stockholm och under åren 1688
—91 utförde de återstående bilderna,
hvarefter arbetet 1696 kunde publiceras.
Denne Swidde blef Dahlbergs förnämsta
stöd vid utförandet af Suecia-verket. Äfven för
detta hade en del plåtar utförts i Paris under
Dahlbergs öfverinseende. Swidde
kvarstannade i Sverige intill sin död 1698 och
utförde under dessa sina tio sista år, utom
kopparsticken till Karl X Gustafs historia, 15 till
antalet, äfven 80 plåtar för Suecia. Efter
hans död inkallades såsom hans efterträdare
Johan van Aveleen, också denne holländare.
Aveleen blef ännu rikare representerad i
Suecia med 137 blad. Äfven han
kvarstannade i Stockholm till sin död (1727) och
led mycken nöd här under de år af politiskt
och ekonomiskt sammanstörtande, som
utgjorde vår storhetstids tragiska final.
Emellertid har han äran af att hafva bragt den
konstnärliga delen af Suecia till dess fullbordan.
Själf upplefde Dahlberg icke denna
tilldragelse. I känslan af att hans arbetsdag
led mot sitt slut, hade han 1702, vid 77
års ålder, dragit sig tillbaka från
Suecia-verket, och följande år ändade han sitt
verksamma lif, efter att med krigarens svärd,
ämbetsmannens penna och konstnärens ritstift
hafva tjänat sitt fädernesland med underbar
kraft och uthållighet.
Det var från början meningen, att en
omfattande skildring i text af Sverige skulle
ingå i Suecia. Arbetena härpå fortgingo ända
till hundra år efter beslutet om verkets
utgifvande, utan att dock det åsyftade
resultatet uppnåddes.
Lyckligtvis hade genom mångas förenade
ansträngningar den viktigaste delen, den
illustrativa, förts till ett värdigt slut. Främst
bland dem, som tagit del i detsamma, står
emellertid Dahlberg, och verket bär med all
rätt hans namn. De flesta teckningarna äro
utförda af honom personligen, de öfriga
anskaffade genom honom från de orter, till
hvilka han ej själf kunde komma. 1 den
obrutna enheten och hållningen hos det hela,
oaktadt så många personer lagt hand därvid,
spårar man hans starka ledande vilja.
Samtiden såg i Dahlberg i synnerhet den
utmärkte krigaren. Eftervärlden, som
erkänner hans plats bland krigets snillen och
som står i tacksamhetsskuld till honom för
hans stora insatser i vårt försvarsväsende,
njuter likväl på ett mera direkt sätt frukterna
af hans verksamhet i konstens och kulturens
tjänst och räknar bland hans förnämsta
bragder vårt största fosterländska bok-konstverk.
Då nu detta ånyo framträder i den med
den största omsorg utförda upplaga, som
efter den sällsynta och högt skattade
originalupplagan utkommit, och under ledning af
riksantikvarien Hans Hildebrand, som författar
texten, så kan man med skäl vänta, att det
skall tränga in i många svenska hem för att
där för nu lefvande och kommande
generationer på det mest uttömmande och
fängslande sätt förtälja om huru vårt land såg ut
på höjdpunkten af sin politiska storhet.
A’. W—n.
MUSIK.
Om sång. Af algot lange. Utgör n:r 12 af
populär-vetenskapliga afhandlingar. Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
I detta redan rätt mycket omdebatterade
lilla arbete redogör författaren för sina
särdeles intressanta erfarenheter som sångare,
klagar bittert öfver den allmänna förvildningen
i smaken och öfver dilettantismen hos de
sjungande, samt framlägger slutligen stommen
till en ny metod, ny och dock gammal
Åtminstone förefaller det, som om alla de bästa
sångare och sångerskor alltid i hufvudsak
sjungit efter de principer hr Lange här
framlägger, hvilka ju för öfrigt icke äro uppfunna
af honom utan närmast lånade af ett par
namngifna tyska författare, Siga Garso och
Müller-Brunow. Redan Arlberg betonar i sin
tonbildningslära starkt liknande grundsatser,
ehuru hos honom icke teori och praktik följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
