Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 8, Aug. - Zacharias Topelius’ Tänkebok - Ur bokmarknaden - Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DAGBOKEN.
ZACHARIAS TOPELIUS’ TÄNKEBOK.
Det var Zacharias Topelius’ afsikt att före
sin bortgång samla sin lika enkla som djupa
lefnadsvisdom i en följd af kortfattade kapitel,
hvilka skulle röra sig dels kring trosfrågor
och lifsåskådning, dels kring dessas
tillämpning i lifvets olika förhållanden. Han skulle
däri framställa sina kraf på kyrkan,
predikanten, skolan, pressen och det tryckta ordet i
allmänhet, partiförhållanden o. s. v. Planen
omfattade 50 olika rubriker. Af dessa blefvo
37 fullbordade. Bland de ämnen, som ty
värr ej blefvo behandlade, voro bildande
konst, teater, poesi, musik, kvinnofrågan,
läkarekonst, naturvetenskap m. m. Sådan som
»Tänkeboken» förelåg vid författarens
bortgång, utkommer den i bokhandeln i slutet af
innevarande år.
Vi äro i tillfälle att i detta häfte meddela
ett af de mest centrala kapitlen ur detta
märkliga litterära testamente, tack vare
välvilligt tillmötesgående af de närmaste
efterlefvande, som därigenom förverkligat den
hädangångne skaldens flera gånger uttalade
vänliga afsikt att sända »Ord och bild» ett
bidrag.
UR BOKMARKNADEN.
Nils Erdmann: Moliére. Stockholm, Wahlström
& Widstrand.
Omkring några af världslitteraturens
störstes egna verk hafva under årens lopp hela
stora litteraturer uppvuxit. Lärda samfund
hafva bildats, omfångsrika periodiska
publikationer fortgå år från år, och massor af digra
verk utgifvas, allt i ett och samma syfte:
att om mannen, hans lif och verk — det
må nu gälla Shakspere, Moliére eller Gæthe
— veta så mycket som möjligt, att genom
grundliga forskningar sofra gamla misstag och
upptäcka nya fakta. Den intresserade som
utan att hafva tillfälle och lust för vidlyftiga
vetenskapliga studier vill läsa och lära något
om desse store författare, af hvilkas arbeten
många eller alla äro honom välbekanta,
stannar då gärna villrådig inför massan af
detaljarbeten. En jämförelsevis kortfattad, men
dock fullständig monografi, som i sig
innefattar resultatet af alla de andres arbeten,
blifver för denna del af publiken mycket
välkommen. Vi äga förut på nordiskt språk
ett par förträffliga sådana om Shakspere i
Henrik Schücks och Georg Brandes’ arbeten,
och en sådan är det jämväl som den flitige
litteraturskildraren herr Nils Erdmann
lämnat i sitt senaste arbete »Moliére».
Detta arbete är utan tvifvel vida mer
uttömmande i skildringen af miljön och
tillförlitligt i detaljuppgifterna än något, som
förut funnits tillgängligt på vårt språk,
hvaribland Karl Warburgs »Moliére», som utkom
för 14 år sedan, torde hafva varit det mest
anlitade. Man måste särskildt vara herr
Erdmann tacksam för att han gjort sig så
mycken möda med att gifva läsaren en
någorlunda riktig föreställning om den miljö, i
hvilken Moliére lefde och verkade. Hans
ganska djupgående skildringar af lifvet i Paris,
af skolan och sederna, af läkarnes ställning,
af de preciösa, af Ludvig XIV som sin
samtids halfgud o. s. v. äro alla härutinnan
särdeles uttömmande och målande. Det är sant,
att framställningen stundtals tynges af allt för
många namn, det är omöjligt att behålla dem
alla i minnet, och härigenom går man
förlustig nöjet att i tankarne förena en anekdot,
som på ett ställe berättas om någon, med
någon annan om densamme några sidor längre
fram. Denna rikedom af namn och fakta,
som gifver ett intryck, att förf. ej fullt smält
och omsatt det ofantliga material, som hans
storartade beläsenhet gifvit honom, märkes
mest just i dessa kapitel, som skildra miljön.
När framställningen börjat att följa Moliéres
egen teaterbana från det ena styckets
framträdande till det andras, är skildringen enklare
och lättare att följa. Och det är då — för
den som läser på det rätta sättet -— denna
del som, sedan den föregående lagt grunden,
är mest lärorik och lämnar den största
behållningen. Med att »läsa på det rätta sättet»
menar jag då, att man läser sin gamla
välkända Moliére vid sidan, så att man, allt
efter som monografien hinner fram till ett
nytt styckes framträdande å Palais Royal
eller i Versailles, genomläser detta stycke,
för att så mycket lättare följa författarens
undersökningar af dess personer och
situationer. Det tager kanske litet tid, men å andra
sidan är den tiden ej förspilld, ty man
kommer härigenom Moliére nära, och när man
slutat läsningen, inser man sanningen af Goethes
ord: »Moliére ist so gross, dass man immer
von neuem erstaunt, wenn man ihn wieder
liest.»
Detta sätt att läsa herr Erdmanns bok
gifver mycken glädje äfven åt den, som sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
