Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Okt. - Ur bokmarknaden - Af H—n L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
UR BOKMARKNADEN.
Per Hallström: Våren. En roman från
1890-talet. Stockholm. Wahlström & Widstrand.
Våren med blekt ljus, med skälfvande
längtan, bjuder på något af det obestämdas gränslösa
vemod, det ofullbordades trånad och ängslan.
Det är också därför som våren och ungdomen
äro så lika. Ingendera har frid, lycka och lugn,
och bägge arbeta nästan med ångest på att bilda
sig en karakter och forma sig en prägel. Det är
därför, såväl i denna årets tid som i
ungdomsperioden af lifvet, stämningen så lätt brister
och slocknar, dagern blir blek och tunn,
färgtonerna tyckas flämta, likasom i misstro till
sig själfva. Motsatsen mellan vilja och icke
vilja, rädslan för sig själf och allt hvad som
heter villrådighet, tvekan, ovisshet hör äfven
till de mänskliga våregenskaperna. Våren
bergar inga skördar, men den är full af
ansatser, den är inspirationens och utkastens
tid, den är full af kärlekens alla tonfall, men
allt plånas så lätt ut, smälter så omedelbart
bort i späd dröm och blyg resignation, i en
bönestunds overklighet och dyrkan, att våren
också har släktskap med döden och
förgängelsen, lika väl som med ungdomen och med det
föryngrande i lifvet, det flicklikt drömmande
och religiöst formlösa i den stora andakten.
Ord, ord, ord kan det torra prosaiska
förståndet säga om Per Hallströms nya bok, men
ingen, som erfarit något af vårens
ungdomsjäsning och ungdomspoesi, af konstens och
lifvets brytning med hvarandra, af kärlekens
darrande blygsel och längtan, ställd gent emot
verklighetens fasta konturer, skall kunna annat
än instämma i den målnings grunddrag,
författaren har gett oss. Han har skildrat en
motsats mellan den unga flickans knoppsjäl, som
slår ut och flyger bort, och den unge målarens
artistiska äresjuka, som behöfver kärleken för
sin konsts ändamål och som icke förstår, att
han behöfver personligheten, viljan, lifvet,
kraften och handlingen tusen gånger bättre, och
som får sitt eldsdop vid hennes dödsbädd,
hennes, hvilken han såg som modellen för
sin tafla Våren och som han gifte sig med.
Den drömmen om saligheten af att tillhöra
hvarandra drömde de kort, utan feberaktiga
ord och åthäfvor, och äfven i mycket af det
Per Hallström skrifver ligger en kraft af
dämpad glädje, af inre hög stämning, som
flyttar en ur världslifvets surr in i en
atmosfer af hög, ren harmoni. Man känner
det som en tonvåg, en blick ur ett mänsk-
ligt öga, som återger en själ; man skulle vilja
säga med Almqvist: man ler med sitt väsens
rosenblomma, eller hur nu uttrycket månde lyda.
I alla händelser är det denna slags rökelse
med mystisk doft som ger en känsla af lyrisk
predikan åt denna bok och af hymnartadt
välbehag, när den skildrar erotikens tid ute
på landet, med de gamla skolmamsellerna som
ställets vårdande genier och flickan som
drömmer -— en oskuldsljuf uppenbarelse utan en
tanke på sig själf, utan ett ord af rädsla för
denna farliga kärlek till målaren, en blid
kvinna, hvilken målas som ett eko, ett gensvar
af vår- och sommarnaturens älskligaste
stämningar, en lefvande vår, som lefver just i vårens
flyktiga glans med späda drömmar, ljuft vemod
och höga, världsomfattande illusioner. Det är
alltsammans så barnsligt och så vekt, så
mycket af musik i hennes själ.
Man lefver sig in i det blindt
ändamålslösa i naturens lif, när man läser Per
Hallströms bok. Så blir man ibland ångerköpt
öfver denna cynism, som är naturens egen,
och så vill man ha något annat och större
och förnuftigare. Man vill ha en tro. Här
fallerar det för hans hjälte och för
konstnärskotteriet. Hvar skall tron komma ifrån?
Från handlingen, men handlingen tro dessa
unga män bör vara mästerverket, och hur
skall jag, stackars osäkra människobarn, kunna
få fram mästerverket? Det var önskan efter
mästerverket som fördärfvade bokens hjälte.
Han tänkte, att det kanske skulle gå, om
han vågade experimentet att estetiskt taga
en liten flicka, som han älskade, till modell
för sina ändamål. Det gick, och hon gick
under på experimentet. Han målade en god
tafla. Han gjorde experimentet djärft och
hänsynslöst, gjorde henne till medel för sina
ändamål. Men olyckan var, att hon älskade
med lif och själ och ej blott med ögat, och
han började förstå, att hon var större än han.
Här har dock författaren ej gett oss sin
historias innebörd annat än i dimlika
konturer. Han har fortfarande berättat oss hela
bakgrunden med glädje, med känsla af det,
som inspirerar dessa människor, men han har
kanske ej velat, kanske ej förmått gifva med
fullt åskådlig klarhet hela slutsatsen af den
konstnärliga bokföringskonstens otillräcklighet
att fylla ett lif. Här finns denna lyrikens
ton af uppriktighet, som är så välgörande
och som ej skäms för sin egen känsla. Här
fitms den satiriska skildringen af lilla Henrik,
den själfsäkra objektivitetens tragiska figur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
