Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 9, Okt. - Ur bokmarknaden - Af H—n L. - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
som är alldeles briljant, men här förekommer
ej slutuppgörelsen mellan dessa båda
faktorer — konstnärligheten och lifvet, lifvet som
lyrik och konstnärligheten som kritik. Låt
gärna lyriken dö som flickan-hustrun, som
aldrig har lefvat, dö med ett smålöje på
läpparna, när hon ber den öfverlefvande
mannen-guden att lära deras lilla flicka lifvets glädje,
som hon aldrig har kännt, men låt också honom
i hans syndabekännelse ge oss ett manligt
tonfall af hvad som gjort lifvet fattigt för
dem båda. Det är detta, skulle jag tro, som
fattas i Hallströms bok, som är en bland de
vackraste symboliska dikter vår litteratur
äger. Särskildt är han att lyckönska till,
att han förstått denna vårens och kärlekens
majnatt, som är full af dagrar och skuggor.
I allt hvad Per Hallström skrifvit låg det
en beklämning öfver tragiken, ett något af
denna jättarnas förtrollning och bergtagning,
som hör till vår sagokrets’ mest nordiska drag.
Här är tragiken lika djup, men vi förstå, att
det finns lycka i världen, äfven om kärleken
kan vara både illusion och ofullbordad
verklighet; tragiken af det hemska har aldrig
öfvergått till en målning af det opersonligt
dystra. Det är det stora framsteget i
Hallströms sista bok, ett framsteg som kanske
kunde jämnställas med Geijerstams
genombrott från gråvädersstämningen i Gråkallt,
Erik Grane och Fattigt folk till det
harmoniska vemodet i Medusas hufvud. H—n L.
Gustaf af Geijerstam: Det yttersta skäret. En
kustroman. Stockholm. C. & E. Gernandts
förlagsaktiebolag.
Det är en historia om hur ett intet, ett
missförstånd, en tillfällig misstämning, kan
skilja två unga människor, som höra samman,
kan föra dem på vilsna vägar och ge dem
tankar, hvilka egentligen ej höra hemma i
deras hjärnor — men också drifva dem till
gärningar, hvilka likaledes ej pläga blomma
alltför rikligt i hvardagsfolks handel och vandel.
En historia om »Skärgårdens kärlek».
Af de två unga människorna är han fiskare
och lots, hon en fiskares dotter; och deras
saga och deras stuga närma sig sin
fullbordan. Då öppnar sig en klyfta emellan dem
— den nämnda misstämningen, en såpbubbla,
som de båda hjälpa till att blåsa upp, ett
ögonblickligt missförstånd, som växer till
ovänskap och brytning och hela tiden för dem
båda är en gåta. Han går till sjös, hon
kastar sig i en annans armar; då de åter
råkas, är hon på väg att bli mor — då
brister bubblan, det går upp för dem, att de
dock trots allt höra samman. I en stor stund
växa hans vingar ut — han erkänner det
väntade barnet som sitt, lofvar t. o. m. sig
själf efter en svår kamp att älska det som
sitt eget. Hans nobla själföfvervinnelse får
sin lön, och den sista muren mellan man
och hustru faller, då barnet kommer dödt
till världen.
Om man undantar, att omslaget från
jublande lycka och hållfast kärlek till ovänskap,
onda ord, ja »hatfulla känslor», kommer
otroligt snabbt och oförmedladt — man känner
de tvenne som de mest oreflekteradt
hängifvet älskande och öfverraskas efter
vändandet af ett enda blad af att återfinna dem
som ovänner, »som det kan tyckas utan den
minsta anledning», säger förf. själf; om man
vidare undantar en och annan haltande eller
stämningsbrytande bild — såsom: »den
(månen) plöjde som ett bredt, gult bälte genom
dunklet,» och: »hon blef ett med den stumma
bilden af hafvet och nattens stora lampa!» —
så är historien präktigt berättad, enkelt,
tro-hjärtadt, varmt som skärgårdens kärlek själf,
och på samma gång friskt, klart och
ungdomligt; den verkar som en soldag på hafvet med
lagom blåst. Det är gammal god och äkta
stil på såväl personer som händelser — en
stil som är fördjupad af en fm psykologisk
upptäckarblick på och bekantskap med dessa
personer och deras händelser. Man minns
dem väl allesamman — denne gamle lustige
slarfver Fille Bom, sibyllan mor Albertina,
det gamla paret Olausson — en pärla är
skildringen af deras tankar och känslor vid
underrättelsen om sonens förmenta död — samt
först och sist Nils, hjälten, hvilken växer till
en verklig hjälte och en själens ädling i de djupa,
upprörda stunder, som äro afgörande för två
människolif. Det är stark spänning och stor
stämning i dessa sidor, romanens kulmen och
afslutning.
K. E. F.
G. F. Asker: Lefnadsminnen. Stockholm. P. A.
Norstedt & Söners förlag.
Det är en ämbetsman och jurist, som på
gamla dagar — då han vid fyllda 70 år
afgått från sin post som landshöfding, »bränt
sina skepp vid Gafleåns strand och flyttat till
Stockholm, för att där framlefva sina
återstående dagar» i lugn och hvila — nedskrifvit
och i ett tunnt häfte utgifvit de klaraste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
