Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, Nov. - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
DAGBOKEN.
som att korrigera några årtal och namn i
katalogerna — det är som om man såge
kungen i Brobdignag se ned på den lille
Gulliver! Lange vardt aldrig någon del af ett
större helt, han var och förblef alltid
uteslutande den ensamma, sökande människan,
som lefde för att med sin ande införlifva allt
hvad mänsklig formgestaltande ande
åstadkommit ypperst och mäktigast. Han har riktat
sin vetenskap icke med fakta utan med idéer,
och då en dag vetenskapen, öfvermättad af
faktiskt material, glider in i en de samlade
tankarnes strömfåra, skall väl också Langes
namn nämnas såsom ett af hans vetenskaps
mest centrala och mest profetiska.
Det är denna rika och storformade andes
genesis som till en del aftäckes i den af Georg
Brandes utgifna samlingen af hans till
Brandes riktade ungdomsbref, med initierande
inramning och tillägg af Brandes’ egen hand.
Hvilken lycklig stjärna var det icke som
sammanförde dessa båda begåfvade, entusiastiska
och högt syftande ynglingar i en ålder, då
hjärta, sinne och känslor äro som den
mjukaste och mest bildbara lera! En lycklig
stjärna för dem själfva och för alla dem, som
känt sig riktade af hvad de i mognare ålder
åstadkommit. Man får intrycket af en
ungdomsvänskap, tillräckligt djupt grundad i
behof af ömsesidigt intellektuelt och känsligt
förstående för att uthärda pröfningen af
djupgående principiela och
temperaments-åtskill-nader. Man får intrycket af två heta lynnen,
snara till förifrande, uppriktiga intill
hänsynslöshet, men veka, ärliga och utan
småaktighet, fyllda af en obestämd åtrå att draga
den största möjliga facit ur det obekanta lif,
som ligger framför dem, och oaflåtligt
sysselsatta med att uppgå i det, som är större än
de själfva. Redan första sidan af boken
försätter oss in i den förnäma värld, i hvilken
de dvaldes och inom hvilken deras vänskap
utvecklade sig. Brandes låter sin
framställning utgå från minnet af en vacker söndag
på våren 1861, då de på förmiddagen hade
studerat holländsk konst på galleriet, på
eftermiddagen först hvar för sig lärt läxan i
grekiska och därefter gemensamt läst en god del
af Plautus’ Amphitruo samt sett på kopparstick
efter Teniers och så till slut, medan
fyrverkeriet smattrade och blixtrade öfver Tivoli,
under en lång aftonpromenad på Amagervalds
bastioner läto alla de frågor passera revy,
som lefde och rörde sig i deras intellektuelt
vakna hjärnor. Brandes är ännu efter 37
års förlopp i stånd att citera de ord, som
växlades dem emellan. Man får en liflig bild
af det eggande och entsuiastiska hos Brandes
med hans lidelsefulla kampnatur och hans
ironiska uttryckssätt, men ännu tydligare
framstår Lange med sin samvetsömma
grubb-laresjäl, som spörjer om det etiska och
religiösa berättigandet af en estetisk lifsåskådning.
Finns det i våra dagar någonstädes
tjugu-åringar med så starkt bildningsarf i blodet
och så starka personliga kraf, att de af natur
och böjelse måste umgås med och lefva i det
yppersta som mänskligheten alstrat — i
Bibeln och Homeros, i Shakspere och Goethe,
i Fidias och Praxiteles, i Michel Angelo och
Rembrandt, allt under det de bevara sin
frihet och utbilda sin personlighet genom allt
detta, som för flertalet är blott och bart
auktoritet? Visst är, att sådana
ungdomsidrotter och sådana ungdomsförbindelser kunna
alstra idéela värden af oberäknelig betydelse.
Härpå ger denna bok ett bevis.
Idékretsarne vidgas, föreställningarne klarna, de
personliga sympatierna gå räddade och stärkta
ut ur våldsamma principiela konflikter, och
när framställningen upphör ungefär vid den
tidpunkt, då förarbetena voro undangjorda
och den utåtriktade verksamheten tog sin
början, så skulle man allenast af hvad denna
bok förtäljer kunna sluta, att de ynglingar,
som vi mötte på Amagervold den vackra
våraftonen i 861 och som vi följt genom tio år
af deras lif, nu mognat till betydande och
själfständiga värf och detta ej minst i kraft
af deras ungdomsvänskap och all den ädla
hänförelse och kritiska fördjupning, som
genom denna å ömse sidor vunnit sympatiens
näring. K. W—n.
Axel Otto Linofors: Sägner och bilder. En
samling dikter. Stockholm. Wilh. Billes
bokförlags A. B. (Upsala, Almquist & Wicksells
bok-tryckeri- A. B.)
Olivus Olan: Norrskensstrålar. Dikter. Första
samlingen. Göteborg, N. J. Gumperts bokhandel.
Ett gifvet företräde har professor
Lindfors’ diktbok framför herr Olivus Olàns; den
förra innehåller blott ett 40-tal dikter, i
allmänhet tämligen korta, inom 137 sidor, under
det den senare är en kolossal volym på 31 2
sidor, proppad med icke mindre än omkring
75 dikter, alla oändliga i den meningen, att
det svårligen står i en dödligs makt att läsa
dem till slut.
Den förstnämnda samlingen är i afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
