Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, Nov. - Ur bokmarknaden - Af K. E. F. - Konst. N. F. Sander. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
på motivkretsen temligen brokig — där
finnas historiska dikter, resebilder,
tillfällighetslyrik, stämnings- och tankelyrik samt
efterbildningar -— efter Eichendorff, Alfred de
Musset, Swinburne, Uhland och Longfellow,
äfven dessa, som synes, en brokig samling.
Allt huller om buller, och till största delen
klädt i rimmad prosa, därtill i allmänhet en
rätt knagglig prosa. En viss stämning kan
väl ej frånkännas ett par af de historiska
dikterna — såsom »Amatissima» och
»Taf-feltäckaren berättar» — samt några bland
tillfällighetsvisorna; men öfver hufvud taget
äro dikterna af den art, att de bort stanna
inom den trängre vän- och familjekretsen,
hvilken de sannolikt ofta beredt nöje och
njutning.
Diktarnamnet Olivus Olän är åtminstone
för mig förut obekant. Af lwånga skäl kunde
man tro det bäras af en yngling; detta
motsäges emellertid af några bland dikterna:
»Nyåret 1861», > Prolog vid Garibaldi-soaréen å
Nya Teatern i Göteborg den 3 juni 1860»,
ett par skarpskyttesånger och andra. Jag
behöfver för öfrigt blott anföra några titlar,
för att klargöra såväl arten som halten af
denna diktning, såväl diktarens personlighet
och själfständighet som hans konstnärliga
betydelse; det är idel gamla bekanta —
möjligen från hans egen ungdom, i alla
händelser från seklets tidiga vår: »Det sköna» —■
inledningsdikten, en prolog i stor stil! »Sång
till världshafvet», »Jorden till solen» och
»Solen till jorden», »Fjälltoppen och dälden»,
»Dödens ängel» och »Lifvets ängel»,
»Dygden», »Det flyktande idealet», »Flyttfåglarne»,
»Hymn till solen» och »till stjärnorna»,
»Floras döttrar» (1. Liljan, 2. Resedan, 3.
Rosen etc.), »Skaldens morgonpsalm»,
»Ungmöns första kärlek» ■—- och vidare: »Söder
och Nord», »Italia och Svea»,
»Skarpskytten till fosterlandet», »Den svenske
odal-bonden», »Den siste vikingen», »GustafVasa»,
»Gustaf II Adolf» och »Karl X Gustaf»
(egendomligt nog icke någon »Karl XII»), »Sång
till den svenska hären», o. s. v.
Dikterna själfva äro i full
öfverensstämmelse med sina rubriker — såväl till
innehåll som till form, den senare ledig,
oklanderlig och absolut färglös —; där finns ej en
rad, som ej klingar välkänd.
K. E. F.
KONST.
N. F. SANDER.
Cenorn energiskt arbete och mångsidig
JJT begåfning har den man, hvars namn
läses här ofvan, ur ett obemärkt hem och
knappa villkor banat sig väg till en
framstående ställning och inom olika områden
ingripit med danande kraft. Han har därunder
visat sig förena en kontemplativ och
grubblande sinnesart med en praktisk duglighet, som
snart togs i anspråk för viktiga allmänna värf.
Efter den poetiska alstring, som i hans
ungdom formade sig med innerlighet och fägring
omkring ett personligt känsloinnehåll och som
gaf honom en framstående plats bland den
tidens unga lyriska skalder — R. von Kramer,
C. R. Nyblom, C. G. Strandberg m. fl. —
följde efter omsorgsfulla förberedelser
forskarens och ämbetsmannens långa och trägna värf.
Nils Fredrik Sander föddes den 26
september 1828 i ett bondehem i Vintrosa
församling af Örebro län och blef vid 20 års
ålder student i Uppsala. Redan under skol-
åren hade han måst försörja sig genom
informationer, och detsamma blef förhållandet vid
universitetet. Tack vare en
informatorsanställning fick han redan 1852—53 göra en större
utländsk resa. En stor framgång rönte han,
då hans poetiska förstlingsarbete, diktcykeln
»Den fallande stjärnan, sånger till Selma»,
belönades med Svenska akademiens stora pris.
Han har sedan dess flera gånger återvändt
till poetisk alstring, bl. a. i formfulländade
tolkningar af nygrekiska folkdikter, men i likhet
med så många andra af våra lyriska skalder
har han aldrig öfverträffat de första ackorden
på sin lyra.
Först studierna, därnäst
ämbetsmannabanan hafva tagit honom för mycket i anspråk
för att de poetiska anlagen skulle kunnat med
kraft fullföljas. Kort efter 1855 aflagd
kandidatexamen inträdde Sander som e. o.
tjänsteman i Ecklesiastikdepartementet, inom
hvilket han avancerade 1866 till kopist, 1874
till kanslisekreterare samt 1882 till kansliråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
