Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dagboken. Bilaga till Ord och Bild
- N:r 11, Dec.
- Ur bokmarknaden
- Af Hj. S.
- Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
i I
Det var fore kriget författaren reste i
Spanien. Boken förlorar därigenom ingenting
i intresse, knappast ens i aktualitet. Han
ger oss, utan att ens ha tänkt därpå, ty han
var ju ingen profet — förutsättningarna för
hvad som sedan passerat. I några få hvasst
och säkert ristade streck ger han oss en
fragmentarisk men därför icke mindre lefvande
bild af modernt spanskt lif, sådant det kan
uppfattas af en skarpsynt turist med anlag
för att resa och för att njuta och lära af
resor, och med gåfvan att kunna uppfatta
och återgifva något af det stora och konstanta,
som ständigt skymtar fram bakom det lilla
och tillfälliga man själf af en slump råkar få
se. Ty Karl Larsen är en sådan turist af
ras — han har visat det förr, kanske
starkast och fylligast i den egendomliga reseboken
»Cirkler». Icke heller nu förnekar sig, som
sagdt, hans fina och egenartade begåfning.
*
Finns det i hela världen en litteratur, så
rik pä välskolade småtalanger som den
danska? Knappast; åtminstone icke i förhållande
till folkmängden. Att kunna skrifva en läsbar
bok ingår i Danmark snart sagdt i den
allmänna folkskolebildningen. En läsbar bok
har också Louis Levy — ett nytt namn —
fabricerat under titeln »Breve fra Ensomheden».
Den verkar seriöst nog, denna titel, men det
är icke så farligt med allvaret — det är det
öfverhufvud taget sällan i nyare danska
böcker. En ung man lämnar Köpenhamn och
sin där bofasta »kära väninna» för att slå sig
ned på landet och en tid bortåt idka samlif
med naturen och den stora ensamheten.
Uppslaget verkar, som man ser, en smula
Pontoppidan, men den poet, som denne författare
i trots af sin allt mera tilltagande
rutinmässighet ännu alltjämt är, är hr Levy icke; han
är i stället en liten spetsig ironiker af det
slag, hvaraf det i »Politikens» redaktion sitter
två vid hvart bord. I bref till sin kära
väninna skildrar den unge mannen, historiens
hjälte, sina intryck från den stora ensamheten,
med hvilken han naturligtvis icke står ut
många dagar — i stället gör han
besynnerliga bekantskaper och upplefver ett äfventyr,
som är rätt kvickt och frivolt funnet, men
rätt magert och temperamentslöst berättadt.
Desillusionerad — hvar finns i Danmarks land
ett vindskontor nog stort att rymma de danska
romanhjältarnes alla förlorade illusioner? -—
eller, enklare uttryckt, lurad återvänder han
till sin kära väninna i hufvudstaden. Vi möta
honom ofelbart på Østergade, hvar gång vi
resa till Köpenhamn för att skiljas från våra
fruar.
*
Helge Röde gjorde förlidet år mycken lycka
med sitt skådespel »Kongesønner». Jag var
icke i tillfälle att läsa det; men det är att
antaga, att det under alla omständigheter var
ett fastare och bärkraftigare verk än hans
nya femaktsdrama »Dansen gaar». Detta
rymmer icke litet af frisk och äkta lyrik, och
många scener äga också en betydlig och
medryckande dramatisk kraft. En del af styckets
många figurer äro också både originelt och
lefvande gifna — andra åter äro oklara, som
grefve Adam, eller distraherande genom sin
karrikatyrmässighet, som baron Karl, eller
målade på schablon, som filosofen Vrede —
en påtaglig Ibsenfigur. Det hela är ett kaos,
ur hvilket det nog flyter fram en
totalstämning, som kan fängsla; men ett dramatiskt
konstverk har det icke blifvit.
Det har det icke heller blifvit af
»Arbejdersken », skådespel i tre akter af Sophus
Claussen■ Denne författare har här gjort ett
försök att sadla om sin eljes så graciösa och
älskvärdt lättsinniga pegas — han har denna
gång valt ett tungt och allvarligt ämne från
de sociala stridernas valplats, och han har tagit
så tungt och hårdt i det, som det stod i hans
förmåga att göra. Är det för djärft att gissa,
att stycket leder sin upprinnelse ur en
bekantskap mellan författaren och någon liten
arbeterska, hvars kinder han sett färgas röda,
då talet har fallit på klasskampen och
arbetarnes nöd? Nå, det kan i hvart fall
hvarken minska eller öka styckets litterära
betydelse, som trots den kraftiga ansatsen
förefaller mig mindre än man af en del bland
författarens föregående saker kunnat vänta.
Första akten lofvar godt — sedan går det
fram och tillbaka, tills det hela mera
afklippes än upplöses af ett par revolverskott, som
med lika mycken logik kunnat falla redan i
andra akten, och som icke föra den sociala
frågan många steg närmare sin lösning. Nå,
det har författaren efter all sannolikhet icke
heller föreställt sig — det skulle icke likna
honom. Hj. S.
Herr Tadeusz eller Den sista utmätningen i Litwa.
En adelshistoria från åren 1811 ocfi 1812 i tolf
sånger. På vers af Adam Mickiewicz. Öfversatt
at Alfred Jensen. Stockholm, Albert Bonnier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0741.html
