Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 11, Dec. - Teater. Af K. H—g - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN. i I
kort, fast spelet pa ett par händer väl vore
värdt ett utförligare och mera detaljeradt
omnämnande. Herr Lindbergs Grefve af Rysoor
var en i mitt tycke alldeles ypperlig
prestation, hållen i dämpade färger, men med en
värdighet och nobless öfver sig, som gjorde
mycket större intryck än hvad någon
»rusning» kunnat åstadkomma, och hans diktion,
som jag i »Törnestigen» ansåg mig föranlåten
att anmärka emot, var här åter sådan, att
det var en fullkomlig njutning att höra den.
Äfven fröken Lundequists talang gjorde sig
förträffligt gällande i Dolores’ roll, och
hennes lidelsefulla framställning af den olyckliga
grefvinnan betecknade ett stort och vackert
framsteg. Herr Olsson var som Carlo van
der Noot icke till sin fördel — han äger
icke den för dylika uppgifter nödiga flykten
— och herr G. Ranfts hertig af Alba kunde
med fördel hafva varit mindre torr. De mindre
viktiga rollerna utfördes med ett par
undantag fullt tillfredsställande. Herr Harald
Molanders glänsande iscensättning var alltigenom
smakfull och vårdad — att den också var
fullt stiltrogen faller af sig själf, eftersom herr
M. för närvarande är vår största kapacitet
på det området.
K. H g.
MUSIK.
K. Teatern.
Nov. 13. Konung för en dag.
» 2?. Figaros bröllop.
Konserter.
8. Musikföreningens första
abonnementskonsert.
» 9. Fru Norries romans- och visafton,
t ii. Fru Norries historiska musiksoare.
13. Hr Lindströms orgelkonsert.
> 15. Hr Schneevoigts konsert.
i Fröken Karin Webers musiksoare’.
17. Fru Agathe Backer-Gröndahls konsert.
Musikföreningens konsert gaf oss tillfälle
att åter höra Schumanns oratorium
»Paradiset och Perin», som icke på fulla
i o år utförts i Stockholm. De, som svärma
för den Schumannska romantikens fagra
örtagård, skola i detta verk finna några af dess
allra mest ljufva, doftrika blommor — en
verklig rikedom af melodier, svärmiska och
känslofulla, trängas här — men man skall
äfven finna mer torftiga och ödsliga sträckor,
och när man gjort bekantskap med hela verket,
skall man märka, att man knappt har något
afgörande och helt intryck; men minnes
endast enstaka sköna episoder. De enkla, stora
linjerna saknas. Schumann är och blir —
trots de lysande undantagen af hans
pianokonsert, B-dur-symfonien och en del
kammarmusik — en Kleinkünstler, hvars styrka ligger
i det intima detaljmåleriet snarare än i storheten
och enhetligheten. Det friska och strålande
sunda hos de store klassikerna saknar den
nervöst känslige Schumann i vanliga fall
alldeles, liksom äfven all storstilad plastik;
Mendelssohn är i detta fall vida mer klassisk.
Emellertid behöfver man, därför att man
medger detta, visst icke — såsom nyligen skett —
anse, att Schumanns musik, i stort sedt, redan
spelat ut sin rol; den har det icke redan
af den anledningen, att hela den moderna
musikgenerationen växt upp under ideligt,
kärleksfullt studium af densamma, och att till
följd däraf en god del af den moderna och
hypermoderna musiken påverkats af honom,
hvilket gäller både om mästare som Brahms
och Norman, Gounod och Saint-Saëns, Grieg
och Sjögren, samt äfven om Stenhammar och
Peterson-Berger, för att nu nämna ett par
bland våra allra yngsta. Detta ideliga sysslande
med Schumanns musik, hvilket nu är så
vanligt, vore förkastligt endast, om det verkade
försvagande på kärleken till de störste,
titanen Beethoven eller den gudomlige Mozart,
men är åtminstone så till vida till bestämd
fördel, som det renar smaken och väcker
afsmak för alla lättköpta, banala effekter. Det
kyska, diskreta i Schumanns konst gör, att
man nästan skyggar att utsätta den för
beröringen med ett stort, banalt publikum.
Schumann är framför allt hemmens
musikdiktare, och mest njuter man af honom i ensliga
stunder vid klaveret, hvilket äfven gäller om
hans större saker, då orkester- och, låt oss
tillägga, korbehandlingen knappast var hans
starka sida. Schumann är af de efterklassiske
jämte Chopin den mest typiske klaverkompo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
